Det finns tillfällen när man önskat att man varit på plats och kunnat ingripa. I synnerhet när jag som nu blir rasande över de fega påhopp och hot som riktas mot både lärare och elever av folk som hakat upp sig på låten ”kränkta Lucia”.

Om jag hört eller på annat sätt upptäckt något sådant. Ja, då hade den eller de fått uppleva en mindre trevlig stund. Inte till följd av något våld. Vare detta oss fjärran. Men det finns annat. Mobbning, för det är ju vad det handlar om, måste man ingripa mot. Ordentligt.

Några gånger har det hänt. Ett sådant tillfälle var när en kompis och jag själv höll på med något när hans lillasyster kom hem från skolan, upplöst i tårar som man brukade säga förr. Det visade sig att en liten vidrig översittare och hans lika vidriga medbrottsling hade hindrat henne från att gå över vägen när hon skulle hem.

De var nämligen ”poliser” med varsitt leksaks set med koppel och mössa och hade till uppgift att se till att ingen kom ut på vägen. Hon hade fått gå en lång omväg genom skogen och var hela tiden rädd att de skulle följa efter henne.

Vi blev förstås rasande. Vi visste exakt vilka det var frågan om. En liten mallig en med struntviktiga föräldrar. Det var väl därför han var som han var. Men det var ingen ursäkt i våra ögon.

Sagt och gjort. Hon berättade var det hade hänt, och vi drog ut för att utkräva hämnd. Själva kunde vi nog vara tuffa mot småsyskon, men ve den utomstående som gjorde sig skyldig till något i den här stilen.

Vi träffade på dem precis när de var i färd med att hindra andra småungar från att korsa gatan. Jag glömmer aldrig hur den lilla mallgrodans ansiktsuttryck förändrades när min kompis grep tag i honom. Det lilla hånflinet försvann och han började gråta och gnällde att de inte hade gjort något. De var ju poliser.

De två ”polisernas” översitteri fick ett slut den dagen i en dypöl i skogen. Vi kunde föreställa oss hur de nämnda föräldrarna, för vilka ett dammkorn var ett misslyckande, skulle reagera på deras mallgroda till sons uppenbarelse när han kom hem.