Den 13 februari 1960 smällde fransmännen av sin första kärnladdning. Väl inte i Frankrike, men i Sahara. Därmed tillhörde Frankrike också kärnvapenklubben. Något de Gaulle tyckte var viktigt. Både för prestigen skull, britterna var ju redan där, men också som en yttersta säkerhet om nu tyskarna skulle göra ett nytt försök mot Frankrike.

Sverige var däremot inte där, men höll ändå länge dörren öppen. Erlander var inne på att ”vi nog måste ha atomvapen”, som han uttryckte saken.

Det är ljuset av detta som man måste se att vi har kärnkraft i vårt land. Utan denna ansats plus det faktum att Sverige ju inte hade några energitillgångar utöver vattenkraften, som man höll på att bygga ut för fullt, och att oljan snart nog skulle vara slut. Det trodde man nämligen årtiondena efter kriget. Därtill kan läggas att man förstås hoppades kunna använda de uranfyndigheter Sverige har.

Av den saken blev dock intet. Och inte lär det bli någon ny kärnkraft värd att tala om. Och då spelar det knappast någon roll om Åkessons obehagliga underhuggare sitter i Vattenfalls styrelse och orerar. Ty faktum är ju att ingen av de tilltänkta kunderna uttrycker någon längtan efter kärnkraft. En grön profil går inte ihop med den. Så enkelt är det.