Varje sommar i Lövånger på havsbadet sker något som kallas Late Night Light Party (LNLP). En helt galen, konstig, underbar tillställning som vänder upp och ner på alla eventuella fördomar man kan ha om inlandet och inlandsbor. Under två dagar förvandlas stranden till en bas & ljuspumpande strandfest med ett par tusen besökare som dansar sig genom hela natten till solen stiger upp. Det går inte att förklara så att det blir rättvist, det måste upplevas.

Vi har vårt sommarställe precis bredvid havsbadet och en av våra stuggrannar har barn som är jämnåriga med våra. Barnen umgås och leker hela somrarna. Deras äldsta grabb heter Oskar och han är 9 år.

Oskar har inga framtänder, än. Han har rufsigt sommarblont hår, glasögon och ett skelande öga som kräver lapp med jämna mellanrum. Oskar lyckas alltid, på ett okonstlat sätt, se lite finurlig ut. Man fattar snabbt att han inte bara har en räv bakom örat, han har en rävfarm.

I år hade Oskar en plan för LNLP. En kioskplan. Med hjälp av list och god övertalningsförmåga (stora, blanka ögon som blinkar) lyckades han övertala pappa Urban och mamma Ida att tillfälligt ta anställning. Uppgiften var att att skruva ihop en kiosk, tillverka saft och baka kakor och bullar. Allt enligt Oskars direktiv.

Det blev ett jävla liv hos grannarna under några dagar. Det spikades, skruvades och målades, plockades bär för safttillverkning och jag hörde kalkyler i förbifarten om hur mycket pengar man kunde tjäna om man lyckades sälja tio tusen kakor och bullar, det måste bli några miljoner kronor trodde någon av de andra barnen. Det spekulerades hejvilt till vad pengarna skulle användas till, vissa delar skulle skänkas till bättre behövande och resten till nyttosaker såsom vattenpistoler, studsmattor, hästar och eventuellt en vattenskoter.

Till slut kom dagen. Oskar var uppe med tuppen och plågade snabbt igång familjen. Styrde och ställde, vänligt men bestämt och med hela handen. Han hade sovit dåligt kvällen innan, han hade myror på benen som han förklarade det. Jag skulle kalla det peppad.

Den gamla rostiga cykelkärran toppfylldes och organisationen (familjen) styrde sin kos mot stranden. Längst fram gick Oskar, barfota med sitt sommarblonda hår i en blå t-shirt och jeansshorts. Med stolta, bestämda steg.

Under några intensiva timmar serverad Oskar och hans ”visstidsanställda” hjälpreda Max fika för 5kr portionen till alla småsletna partydjur. När kassan räknades samman så uppvisades stolt en intäkt på ett par hundra kronor.

Jag fick förmånen att se Oskar äga världen för en stund. På riktigt.

Det är så här det börjar. Entreprenörskap. Ibland jobbigt och förfärligt, men oftast alldeles underbart. Det ska vi prata mer om. Sen. Välkommen till min blogg. Jag heter Matte Önell.

Visstidsanställde Max (tv) Oskar (th). Klicka så blir jag större.