Mattias X Lundberg

Think bigger. Move faster!

”Vem ska jag tro på?”

Av , , Bli först att kommentera 6

Nato hjälper oss eftersom vi blir utsatta för destabilserande åtgärder av främmande makt, går att läsa i dom etablerade seriösa dagstidningarna. Försvarsminister Peter Hultqvist utsätts för lögner och förfalskade brev. Alternativa medier sprider propaganda och halvsanningar. Detta i en tid när gammelmedia kämpar för sin överlevnad. Detta i en tid när många växer upp med sociala medier – och saknar erfarenhet av media som är underkastad regler.

Snabbt går ett falsarium viralt. Snabbt är en lögn sanning och nästa falsarium tar vid. För att bekämpa detta krävs beredskap, kunskaper och resurser. Men framförallt ifrågasättande människor. Självständigt tänkande människor.

Vem är avsändare till nyheten? Vet jag att avsändaren är riktig eller går den under falskt namn? Vem tjänar på att folk läser det här? Snabbt når man en gråzon. En zon där det är svårt att avgöra om mediet är seriöst eller inte. Och ibland spelar det ju faktiskt ingen roll om det är sant eller inte. Man kanske tycker att nyheten bekräftar ens egen världsåskådning och därför inte är intresserad av att ifrågasätta den.

Det är tokiga tider vi lever i! Och Thomas Di Levas ”Vem ska jag tro på?” känns återigen glödande aktuell.

Bli först att kommentera

Förkrigstid

Av , , Bli först att kommentera 3

En mulen höstdag.
Tredje världskriget pågår sen ett par år tillbaka, enligt alla förståsigpåare.
Vi själva befinner oss i en förkrigstid, enligt alla förståsigpåare.
Jag tror att förståsigpåarna har rätt.
Men jag tänker ändå njuta av den här höstdagen.
Det gäller att njuta medan man kan, tänker jag.

Bli först att kommentera

Haters, ska vi ta en fika?

Av , , Bli först att kommentera 16

I dag har jag efter en artikel i Expressen fått löpa gatlopp i kommentarsfälten. Och i morgon blir det Folkbladet och Västerbottens Kuriren som också vill få några extra klick. Dom första mordhoten har redan trillat in – och polisanmälts förstås. Det är lätt i dom lägena att antingen börja slåss vilt eller att ta på sig offerkoftan.

Jag är mer bekväm i offerkoftan när det är saker jag egentligen inte kan göra något åt. Det är bara att stå still, tänka på att solen skiner och låta det ångande, frustande hatet sina ut.

Låt lögnerna och vinklingarna flöda. Låt okvädesorden hagla. Och låt mordhoten strömma in. Det går snabbt över en gräns där man ingenting kan göra. Det är ungefär som att springa med hushållspapper och försöka hålla marken torr när det regnar. Meningslöst.

Människor har ett eget ansvar för vad dom säger och tänker. Dit lagens långa arm inte når, når livet. Vem vill vara vän med en hater? Kan en hater tycka om sig själv? Blir inte hatern mer mörk i sinnet, förvriden och utanför samhället ju längre den fortsätter att hata? Det är en deprimerande prognos för den som inte kan älska, bara hata. Jag vet av erfarenhet. Jag har själv haft den känslan en gång i tiden.

Det är ledsamt att det är så. Varenda människa förtjänar att vara lycklig. Hade jag trott att jag gjorde en enda människa hatisk och olycklig genom att en gång i tiden köpa en Ferrari så hade jag förstås inte gjort det. Men jag tror inte att jag gjort någon hatisk. Jag får i dag och ett tag framöver klä skott för saker som hänt i alla haters liv långt innan dom läste om mig.

Min uppmaning är – kom och träffa mig! Ta en fika med mig och se om jag är så hemsk som det känns. Jag tror att du skulle bli positivt överraskad! Vi kanske rent av skulle ha trevligt. Ta kontakt med mitt företag. Dom kan vidareförmedla ditt telefonnummer till mig.

Bli först att kommentera

Kärlek är

Av , , Bli först att kommentera 5

Vi tror att kärleken handlar om oss. Bara om oss.
Att bara vi är älskade. Enbart vi. Av dom. Eller den.
Men så är det förstås inte.
Kärlek är ömsesidig. Enbart ömsesidig.
Två- eller flersam. Eller inte alls.
Ensidig kärlek är inte något. Annat än en föreställning hos en enskild individ.

Man kan inte känna ilska, avsmak, avsky eller besvikelse över den man älskar.
Aldrig skam.
Man kan känna ledsamhet.
Man kan känna glädje. Bubblande glädjande. Saknad.
Man kan känna nyfikenhet. Intresse.
Man kan känna rädsla. För att man inte känner igen sig själv.
Men mest känner man glädje. Glädje som sträcker sig över tid och rum.

Bli först att kommentera

I´m too many people

Av , , Bli först att kommentera 6

Vi spelar alla olika roller. Oavsett om vi vill eller inte, om vi vill erkänna det eller inte. Det är lätt att säga att man bara är sig själv men vi följer faktiskt manus i dom flesta situationer.

När man åker buss är manuset att ställa sig på hållplatsen, betala när man kliver på, sätta sig på en ledig plats och kliva av på rätt hållplats. Det finns inte mycket utrymme för eget förhållningssätt där.

När vi arbetar har vi arbetsplatsens regler, policies, eventuell klädkod och annat som vi spelar efter. Få är dom förunnat som själv styr allt.

Som förälder är manuset mer än bibeltjockt. Men allra minst ska vi sätta barnens bästa före vårt eget. Det vet vi.

And so on and on. Vi är alla skådespelare med våra roller och manus. Thats life!

Jag har försökt mig på konststycket att kombinera olika roller, ofta med riktigt taskigt resultat. Man blir otydlig. Man ger ett förvirrat intryck och folk vet inte säkert vem dom har att göra med. Till exempel, när man kombinerar en professionell roll med en privat relation. I den professionella rollen kommer man att riskera att acceptera undermåliga resultat eftersom man inte vill såra människan. Och i den privata rollen riskerar man att ställa krav man inte ska ställa i en privat relation, med ovänskap som resultat. Och förstås även vice versa. Det blir inte bra.

Av ovan anledning har jag insett att jag behöver vara tydlig med min roll även här på bloggen. Ibland har jag skrivit i min professionella roll – och ibland som privatperson. Och som privatperson är rollerna många: partner, förälder, politiskt intresserad, amatöridrottare, vardagsfilosof mm. I´m too many people!

Människor är komplexa, så ock jag. Vissa saker kan man bättre än andra. Men framförallt – vissa saker är roligare än andra. Och jag gillar att filosofera. Ibland kanske rent av för mycket. Man drar sig undan, får inget verkligt arbete gjort men istället så landar lite djupare insikter om livet. Och klokare kan man alltid behöva bli. Åtminstone jag.

Därför. Min roll i vk:s blogg kommer att vara som vardagsfilosof. Hoppas vi ses!

Mattias X

Bli först att kommentera