Mattias X Lundberg

Think bigger. Move faster!

Farväl Umeå

Av , , Bli först att kommentera 47

Älskade Umeå. Och ibland mindre älskade Umeå. Jag är uppväxt här. Alla mina barndomsminnen är från Mickelsträsk, Bullmark, Ålidhem, Västra Ersboda, Sofiehem och Ön. Mina föräldrar gillade att flytta. Första skrubbsåren, första flickvännen, skolgången, bästa kompisen. Allt och alla har varit här. Som vuxen fick jag min juristutbildning här. Jag fick förvisso mina två barn under en jobbsejour i Stockholm men jag flyttade åter hit och byggde upp en av Umeås största företagskoncerner. Många goda vänner, kunder och kollegor har jag här. Kära föräldrar och syskon. Staden har under Lennart Holmlund och Anders Ågrens styre blivit allt vackrare. Men allt har sitt slut. Utom möjligen Universum då…

Till slut blir emellertid staden socialt liten. Skvallrig. Klaustrofobisk. När man som jag har både exhibitionistiska och blyga drag fungerar inte en stad av Umeås storlek särskilt bra. Man kan inte både glida omkring i självlysande italienska sportbilar, kaxa sig i lokaltidningarna och samtidigt värna sitt privatliv. Känslan har kulminerat av att jag fått stalkers efter mig. Men dom ska man inte tillskriva alltför mycket betydelse. Hade förstås kunnat leva ett hyfsat anständigt liv även med dom smygandes i buskarna. Men dom blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har mina barn som jag inte vill ska leva med ständiga hot, trakasserier, anmälningar och rädsla för att pappa ska bli attackerad.

Så, det som jag påbörjade för en månad sen har jag nu slutfört. Jag har skaffat ett boende jag älskar samt folkbokfört mig i Stockholm och påbörjat försäljning av mina fastigheter i Umeå. Jag har övervunnit min långvariga flygrädsla och åker upp varje eller varannan vecka och utövar mitt vd-skap över min koncern, men den är redan i trygga händer hos min verksamhetskontroller Kickan Landman. Riktigt bra känns också att skänka bort nästan halva bolaget till mina kära medarbetare. Det är ett måhända udda drag men det ökar min känsla av trygghet att veta att bolagets medarbetare också är dess ägare. Jag hoppas dessutom att vår koncern kan tjäna som förebild för andra företag.

Jag vet inte om jag kommer att blogga mer här. Kanske. Kanske inte. Känslan framöver kommer att avgöra.

Jag vill i alla fall, hur pretantiöst och dramatiskt det än må låta, säga ett stort tack till Umeå och ni bloggläsare för allt!

Farväl…for now