Individualismen är väldigt populär i media just nu. Den ena efter den andra offentliga personen talar om alla berättelser som varje människa håller inom sig, att det är unikt och att det gör personen ovärderlig. Vackert. Men bullshit!

Vi är inte särskilt speciella. Om än vi alla har unika sammansättningar av gud-vet-vad, så i all ödmjukhet delar vi dom flesta drag med miljardtals människor och våra mer unika drag med hundratals miljoner människor.

För att överleva på jorden behöver vi kollektivismen. Inte att alla ska se likadana ut och tänka likadant. Men att man erkänner det gemensamma kollektiva intresset som det viktigaste för individernas gemensamma väl. Inte individens intressen.

Sen är det en helt annan sak att jag tror att kollektivet behöver fler entreprenörer och vänstergurus som Jonas Sjöstedt tror att vi behöver fler offentliganställda.

http://bloggar.expressen.se/nyhetsbloggen/2015/12/26/om-nan-dodar-mig-ar-det-100-berattelser-som-dor-ocksa/

Midvinternattens köld är en skröna, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova 
djupt med Imovane® under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, allt medan barnen kör julens LAN, 
ROT-jobbet las på taken. 
Endast Löfven är vaken.

Jag har rakt igenom livet kunnat konstatera att det inte lönar sig att sticka ut nacken. Bättre att hålla käften och få fortsätta med det man vill i stillhet än att säga vad man tycker och riskera att makten blir förbannad och angriper en. Men det känns inte bra.
Jag är ingen som trivs med att huka mig och vara alltför respektfull.

Så i valet mellan att göra det som lönar sig och att göra det som känns bra måste jag välja det som känns bra. Annars tappar man ju sig själv. Eller hur?

Kloka vänners råd till mig har varit att hålla en låg profil. Att nöja mig med att blogga om filosofiska saker. Men hur j***a tråkigt är inte det? Som att citera en kylskåpsmagnet.

Ett politiskt korrekt samhälle fostrar ju faktiskt idioter. Stäm av hit, stäm av dit, byt åsikter hit, byt åsikter dit. Så att du alltid hamnar i den mellanmjölksljumma mittfåran. Whats the fucking point?

Så i all ödmjukhet, i den mån någon saknat en Mattias som vågat säga vad han tycker, Im back. Och blir det konsekvenser, så ska jag utan ödmjukhet utmana dom. See ya folks!

Så här i vinter- och snart juletider drar jag mig till minnes min morfars berättelse om hur tomtegröten kom till. Och tomteölen.

Morfar berättade hur fattigt dom hade det i början av förra seklet. Hur dom saltade sillarna, dom syltade bären och dom inlagda grönsakerna från sommaren och hösten, var slut innan julen kom. Framåt julafton var dom hungriga. Riktigt jättehungriga! Många svalt ihjäl. Men en del var smarta. Dom sparade en öl till julafton och kallade den för tomteöl. Man syftade på att den var menad för tomten. Sen gick hela familjen på bygden och berättade om den här ölen man sparat till tomten – om han nu bara dök upp!

Eftersom alla svalt så lät ju en öl för att få ett litet rus – och därmed tankarna på annat – väldigt lockande. Så varje familj som lockade och frestade med en tomteöl brukade planenligt få åtminstone en bygdebo, illa utklädd till tomte, som dök upp framåt julaftonskvällen.

Familjen stod förstås i bakhåll. Så när tomten dök upp i mörkret så hoppade man på honom, slog ihjäl honom – och gjorde gröt av honom! Tomtegröt. Det var ju egentligen mer köttsoppa men man ville hedra julen och valde att kalla det för tomtegröt. Och sen åt alla så det stod härliga till! Den här traditionen kan så här i våra lyxtider verka brutal, hänsynslös och till och med osmaklig. Men se det var andra tider då. Det här fyllde sin funktion. Många familjer överlevde julen tack vare tomtegröten. Och vem vet, kanske har just du att tacka din lyckliga stjärna för att tomtegröten räddade din farfar som så småningom fick barn som fick dig.

Och även om vi, som sagt, har andra tider nu, så har morfars historia lärt mig att tacka nej till alla erbjudanden om tomteöl. Ännu ett bra argument för en vit jul vettja!

Jag var på bio med min sambo och våra barn i kväll. Precis innan vi skulle gå in så får jag en nyhetsflash i mobilen, att en biograf utrymts i Stockholm. Ja, det är klart. Sitter man med en bombväst mitt i en fylld salong så tar man ju med sig ett hundratal människor till Valhalla, Himlen, Helvetet eller vilken biljett man nu har. Kunde inte låta bli att under början av filmen fundera. Är det klokt av mig att sitta här med familjen? Ska man låta terroristerna vinna genom att bli orolig och avbryta sin planerade kväll? Tills jag insåg att det är inte det som är frågan. Det är ingen fråga alls.

Det handlar om en enda sak. Man måste acceptera att det här är vår nya verklighet. Vår nya verklighet är farligare. Den innebär att vi kan när som helst bli utsatta för ett dödligt terrorattentat. I vår trygghetsälskande mellanmjölksvärld är det här en svår sak att acceptera. I stora delar av världen har det här alltid varit en realitet. Dom har lärt sig att leva med det. Det måste även vi. Ju snabbare vi accepterar det, ju snabbare kan vi se nyktert på saken och ta kloka beslut.

Vi kan naturligtvis inte ha en så mjäkig regering som vi har nu. Vi kanske måste ha en samlingsregering. Vem vet. Men helt klart är att Stefan Löfven inte är hen att hantera situationen. Han påminner om förre brittiske premiärministern Neville Chamberlain i sin långsamhet, självgodhet och naivitet. Och ni som läst historia vet hur mycket värdefull tid Chamberlain ödslade under andra världskriget innan den handlingskraftige Winston Churchill fick ta över rodret. Löfven blir inte långvarig som statsminister. Sanna mina ord!

Sen får vi förhoppningsvis en kapabel statsminister. En statsminister som ser till att alla som rest i väg för att slåss med Daesh behandlas som det dom är. Fiender till staten. Vatten och bröd på Kumla. Eller hängandes på torget till allmän beskådan. En statsminister som vågar stå upp och säga att vi är i krig. För det är vi. En statsminister som ser till att vi inte låter en säkerhetsagent tömma pistolmagasinet i huvudet på en oskyldig pakistansk utbytesstudent för att han såg nervös ut – som hände i Storbritannien i spåren efter 9/11. En statsminister som inte börjar tumma på oskyldiga människors rättigheter för att hen får panik och inte kan se klart längre.

Och vi? Vi måste kräva en regering och statsminister som kan styra landet samtidigt som hen tar hand om folket. Och vi måste dessvärre inom oöverskådlig tid acceptera att vår vardag har blivit farligare. Sånt är livet nu. Dom som förnekar det är inte naiva. Dom är fega, inkompetenta och ansvarslösa, som samhällsdebattören Alice Teodorescu så klokt uttryckte sig häromdagen.

Trevlig kväll på er! Och jag menar det. Livet är fortfarande bra. Det är bara lite mindre säkert.

Vi har nått en nivå på teknologi och automatisering – hur gammaldags än ordvalen må låta – där vi inte behöver jobba mer än 6 timmar per dag. Om ens det.

Jag skulle vara den första att införa det på mina ca 400 medarbetare om jag bara gavs realistiska förutsättningar. Jag vet att jag kommer att införa det. Inte nu. Men sen. För att samhället är inte moget ännu att avkräva mer fokus under dom 6 timmarna. Men när samhället är där, ja då smäller det till hos mig. Direkt. För jag vet att det är bra. Människor mår bäst av att vara människor. Och människor är inte maskiner.

Människor mår bra av att fokusera på det dom är. Samla kraft, fundera, känna, göra gott…och sen bara vara. Vara en människa. Inte en robot. Inte en maskin.

6 timmars fokus räcker. Utan tvekan. Men INTE slappa och chit-chatta 6 timmar och sen slappa och få lön. See the difference? När teknologin nått längre och effektiviteten höjts tillräckligt för att vi ska behålla vår levnadsstandard, ja då kanske vi kan nå ner till 4 timmar. Och 2 timmar. Eller 12 för dom som vill och har kapaciteten att jobba 12 timmar.

Vi är inte maskiner. Vi är människor. Glöm inte det. Quality, not quantity.

Trevlig helg på dig! Försök inte att jobba ikapp. Det ska du göra på arbetstid. Nu ska du vara ledig.

Nato hjälper oss eftersom vi blir utsatta för destabilserande åtgärder av främmande makt, går att läsa i dom etablerade seriösa dagstidningarna. Försvarsminister Peter Hultqvist utsätts för lögner och förfalskade brev. Alternativa medier sprider propaganda och halvsanningar. Detta i en tid när gammelmedia kämpar för sin överlevnad. Detta i en tid när många växer upp med sociala medier – och saknar erfarenhet av media som är underkastad regler.

Snabbt går ett falsarium viralt. Snabbt är en lögn sanning och nästa falsarium tar vid. För att bekämpa detta krävs beredskap, kunskaper och resurser. Men framförallt ifrågasättande människor. Självständigt tänkande människor.

Vem är avsändare till nyheten? Vet jag att avsändaren är riktig eller går den under falskt namn? Vem tjänar på att folk läser det här? Snabbt når man en gråzon. En zon där det är svårt att avgöra om mediet är seriöst eller inte. Och ibland spelar det ju faktiskt ingen roll om det är sant eller inte. Man kanske tycker att nyheten bekräftar ens egen världsåskådning och därför inte är intresserad av att ifrågasätta den.

Det är tokiga tider vi lever i! Och Thomas Di Levas ”Vem ska jag tro på?” känns återigen glödande aktuell.

En mulen höstdag.
Tredje världskriget pågår sen ett par år tillbaka, enligt alla förståsigpåare.
Vi själva befinner oss i en förkrigstid, enligt alla förståsigpåare.
Jag tror att förståsigpåarna har rätt.
Men jag tänker ändå njuta av den här höstdagen.
Det gäller att njuta medan man kan, tänker jag.

I dag har jag efter en artikel i Expressen fått löpa gatlopp i kommentarsfälten. Och i morgon blir det Folkbladet och Västerbottens Kuriren som också vill få några extra klick. Dom första mordhoten har redan trillat in – och polisanmälts förstås. Det är lätt i dom lägena att antingen börja slåss vilt eller att ta på sig offerkoftan.

Jag är mer bekväm i offerkoftan när det är saker jag egentligen inte kan göra något åt. Det är bara att stå still, tänka på att solen skiner och låta det ångande, frustande hatet sina ut.

Låt lögnerna och vinklingarna flöda. Låt okvädesorden hagla. Och låt mordhoten strömma in. Det går snabbt över en gräns där man ingenting kan göra. Det är ungefär som att springa med hushållspapper och försöka hålla marken torr när det regnar. Meningslöst.

Människor har ett eget ansvar för vad dom säger och tänker. Dit lagens långa arm inte når, når livet. Vem vill vara vän med en hater? Kan en hater tycka om sig själv? Blir inte hatern mer mörk i sinnet, förvriden och utanför samhället ju längre den fortsätter att hata? Det är en deprimerande prognos för den som inte kan älska, bara hata. Jag vet av erfarenhet. Jag har själv haft den känslan en gång i tiden.

Det är ledsamt att det är så. Varenda människa förtjänar att vara lycklig. Hade jag trott att jag gjorde en enda människa hatisk och olycklig genom att en gång i tiden köpa en Ferrari så hade jag förstås inte gjort det. Men jag tror inte att jag gjort någon hatisk. Jag får i dag och ett tag framöver klä skott för saker som hänt i alla haters liv långt innan dom läste om mig.

Min uppmaning är – kom och träffa mig! Ta en fika med mig och se om jag är så hemsk som det känns. Jag tror att du skulle bli positivt överraskad! Vi kanske rent av skulle ha trevligt. Ta kontakt med mitt företag. Dom kan vidareförmedla ditt telefonnummer till mig.

Vi tror att kärleken handlar om oss. Bara om oss.
Att bara vi är älskade. Enbart vi. Av dom. Eller den.
Men så är det förstås inte.
Kärlek är ömsesidig. Enbart ömsesidig.
Två- eller flersam. Eller inte alls.
Ensidig kärlek är inte något. Annat än en föreställning hos en enskild individ.

Man kan inte känna ilska, avsmak, avsky eller besvikelse över den man älskar.
Aldrig skam.
Man kan känna ledsamhet.
Man kan känna glädje. Bubblande glädjande. Saknad.
Man kan känna nyfikenhet. Intresse.
Man kan känna rädsla. För att man inte känner igen sig själv.
Men mest känner man glädje. Glädje som sträcker sig över tid och rum.