Lindgren- ett typiskt Degernäsnamn
Jag vågade inte kontakta dig först, men så tänkte jag du måste ju få veta någonting, säger Siri Lindgren och tar en klunk av kaffet. Det var verkligen tur för mig för hon har en hel del att berätta. Hon bjuder på nygräddat knäckebröd och småkakor. I ett hörn glimmar julgranen och bonnaklockans hemtrevliga tickande från köksväggen påminner oss om att tiden aldrig står still.
Siri bor i jordbruksidyllen Degernäs, drygt en mil utanför Umeå, ett stenkast från Umeå flygplats och Umeälvens delta. Det är en av Norrlands bördigaste platser och har varit bebodd sedan urminnestider.
Det här var faktiskt en fiskarby på 1500-talet, berättar Siri Lindgren. I dag finns intet spår efter den tiden förutom den bördiga sjöbotten. För många är Degernäs en raksträcka som plöjer genom det öppna landskapet, men intill allfartsvägen ligger jordbruksfastigheterna utströsslade sedan århundranden.
Det bor totalt 290 personer i byn. Det vet Siri för säkert. Hon har nämligen varit med och skrivit två böcker om byns historia och bidragit med bilder. Hon bläddar i byboken och visar en bild av sig själv som barn tillsammans med sin lillebror Åke.
Han dog ung i TBC. Han blev bara 17 år. Och vår pappa dog när jag var fem år gammal, så mamma hade bara mig. Jag skaffade mig aldrig familj, jag tror mamma tyckte det var bra så fick hon mig för sig själv, säg hon och nämner att lillebror var en så snäll och fin kille, men att ödet ville något annat med hans liv.
Hon är avktiv i EFS föreningen i byn som håller till i missionhuset tvärs över vägen. De har 20 aktiva medlemmar.
Fast missionshuset används av hela byn, häromdagen hade vi en träff och då kom över 35 bybor. Det var trevligt.
Siri Lindgren är i dag 84 år, född och uppväxt på samma gård där hon återigen bor sedan pensioneringen. Hon jobbade tidigare som mellanstadielärare på flera orter runt om Umeå. Längst tid var hon i Innertavle, hela 19 år. De sista åren innan pensioneringen jobbade hon på Grisbackaskolan i Umeå.
Hon fick tips om min blogg av sin väninna Greta och en granndotter hjälpte henne att hitta igen den på datorn. Bland bilderna fanns hennes egen lilla mamma Maria där hon står framför det hus som hon själv bor i sedan 2005. Siri sålde släktgården och hyr nu av famijen som köpte gården.
På bilden står Siris mamma Maria med korgen av nyinköpta varor från Julles framför huset där Siri bor idag. Bilden är tagen i augusti 1973.
Hon hade ofta den där gula ”städrocken”, den klädde henne verkligen. Rabatten är borta men det som ser ut som en buske är eken som står här utanför i dag. Vi fick några skott från Länsresidenset som hade ekar. I många år var den bara som en buske med tre grenar. Men när fick rådet att ta bort två av dem så sköt den i höjden.
Så här ser det ut i dag på platsen.
Vi bläddrar och tittar på bilder i pappas bruna gallonalbumn i över en timme. Flera gånger utbrister hon i glada tjut över bilder på personer som inte längre finns med oss. Nästan alla heter Lindgren i efternamn eller har hetat det innan giftermål. När hon inte riktigt vet ringer hon sin livlina i byn- Astrid-som verkar veta det mesta om de boende i Degernäs. Tillsammans reder de ut några släktband raskt över telefon.
Siris egna minnen av Julles rullande snabbköp är vaga, men hon minns att hennes mamma handlade regelbundet hos honom eftersom handlarna hade lagt ned i Degernäs sedan länge och mamma saknade körkort för att ta sig till närmaste affär i Umeå eller Stöcke.
Jag tackar så mycket för att jag fick komma och känner mig upplyft av alla spännande historier som människor bär på. Jag fick även veta att min ingifte farbror Rudolf Lindgren från Stöcke, som gifte sig i medelåldern med min faster Marta från Finland, har anor till gården. Hans pappa var nämligen född här. Allt går igen.
Nu vet jag också att Lindgren är ett typiskt Degernäsnamn.
Här en oredigerad intervju med Siri Lindgren:
Senaste kommentarerna