min pappas senaste bok "Teater- motståndskraft och frihetslängtan" ut. Han är flitig han, och skriver om teaterns historia. Kollar i sina djupa bokhyllor och gräver ur sin mångåriga erfarenhet. Min mamma har också skrivit en bok. Den handlar om kvinnliga brukspatroner i Sverige. Hon har forskat och grävt och hittad en hel del brukspatroner, som varit nästan helt förbigångna i historieböckerna.

Själv bedriver jag bara en komplett ovetenskaplig folklivsforskning där jag utan vederhäftig dokumentation eller akademisk styrning hej vilt vräker ur mig mina personliga åsikter totalt subjektivt. Dock försöker jag hålla mig till sanningen.

Jag antar det är detta som skiljer akademikerna från bonntölparna, så jag sällar mig glatt till de senare och tar det som en (högst seriös) uppgift att bara belysa saker och göra andra folk glada eller tankfulla.

Det som idag ådrager sig min uppmärksamhet är den senaste tidens fokus på både Socialdemokraternas och Kristdemokraternas…vad ska jag kalla det? Sociala eller personliga klimat. Det är alltså partier där folk går med som kan enas under ungefär samma åsikter om olika saker och har en självklar demokratisk syn på styrning och samverkan. Ändå rapporterar media om dem och deras tillsättning av ny partiledare i termer som "spittring", "oenighet", "falanger", "strider", "inre strider","måste samarbeta"- ja till och med "dolkar i ryggen" har använts. 

Det känns ju inte bra. Är det inte vuxna människor det handlar om, som vi har valt att styra landet? I förtroende. För mig känns det som om förtroende betyder att vi tar det som självklart att de t.ex. håller sig för goda för att hålla på med personengrepp och osaklighet både inom och utom prtiet. Det spiller dessutom tid och energi.

Åtminstone jag vill då inte ideligen höra att partier och block skäller på varandra och tjafsar om vem som gjort fel och vem som glort bäst. 

Jag vill då ha handling. Hur svårt kan det vara? Jag förstår att det är svårt och det tar tid, och att det kanske inte ens blir bra- men man måste väl för höge farao försöka!

Äldreomsorgen blir då definitivt inte bättre här och nu av att politikerna strider inbördes och bara tänker på sin personliga yrkeskarriär.

Men vad löns det jag skriver det här- det är ändå bara vanlia männschor som läser min blogg, och sådant folk brukar ha vett att ha räknat ut detta för längesedan.’

Ska jag kanske maila de höga personerna direkt. Skulle det funka?