Minsann, minsann. Det finns arbetsmarknadscoacher och idrottscoacher till exempel. Men för att ta det från början: Jag tycker inte om att titta på sport. Jag gillar att utöva en del sporter men att titta på någon form av sportprogram på tv är urtrist för mig. EMELLERTID brukar jag låta tv:n stå och gå ibland. Förfärligt. Jag kan fastna där- stirrandes på curling, handboll eller trav! (Det finns också fotboll i tv:n, men jag kan inte riktigt reglerna där, offside och så den där grejen när italienarna ligger på marken och kvider). Men ibland är det små reportage om en eller annan stjärna. Carolina Klüft eller Lotta Schelin, och när jag ser hur dom tränar kan jag bli så himla peppad – om jag bara iddes träna en liten del av det dom gör så skulle jag bli värsta hurtiga biffen. Ja, jag kanske efter idog träning skulle lyckas få se en skymt av nån av dom där superhårda halvmarathontränande personerna här i byn.

Så när jag är ute och springer (typ går fort, alltså), och känner att det börjar bli jobbigt; då spelar jag upp ett litet band inne i örat som säger: ”tror du att Carolina Klüft hade kommit sådär långt om hon gett upp nu?”, ”tror du att Thomas Wassberg for hem bara han frös om högerfoten?” eller ”hur skulle det ha gått för Gunde Svan om han tappa all motivation bara för att det blåste lite?”. Och så kämpar jag lite till.

I morse var det en intervju med Charlotte Kalla, där hon avslutade med att säga detdär man hört folk säga till leda: ”och så behöver man ju folk runtomkring sig som ger stöd och uppmuntrar”. Surt tänkte jag: ”det behöver vi väl allihop – ett eget coachgäng som puttar på en!” Jamen, det är ju så det faktiskt är! Om ens familj aldrig bryr sig om att man försöker komma i/behålla form, utan ba: ”jag ser på tv, gå ut, du”, så är det svårare att ha självdisciplin. Alla är inte som Per Elofsson som ger sig ut själv och toktraskar fram i nån blötmyr, som utan tränare lyckas bygga upp sig, som vareviga dag pressar sig att rusa ut utan träningskompis för att försöka skaffa sig träningsvärk på nåt nytt arbetsamt sätt!

Det är himla bra om folk i ens närhet engagerar sig och följer med ut ibland, eller säger: ”skulle inte du bli svettig ikväll, sa du?” Dom flesta av oss vardagsmotionärer är ju slöa, så om nån i din närhet vill träna – coacha, för 17, coacha!

När jag var ute i skogen häromdan hittade jag denna gran!

Jaa! Ni ser rätt! Den växer i luften. Ur en gren på ett dött träd. Det är sådana gånger man måste fundera på: Är jag riktigt nykter? Vilket man ju oftast är när man går i en skog på en söndag förmiddag. I allafall jag är det, ni andra kanske lullar omkring på efterfyllan och irrar och letar efter svampar och annat skoj.

Jag har ofta ”slöjdarögon” på mig när jag är ute. Letar efter vrilar som kan bli fina skålar, funderar över hur böjda träd kan användas- som 90-gradigt stöd till takstolar, en sån där babysitter som hänger i kökstaket, handtag till en såg eller till en dörr….

Trä är fortfarande ett fantastiskt material! Det är billigt, levande, luktar gott och är trevligt att jobba med och dessutom finns det oändliga variationer av växtsätt, träslag och sjukdomar som gör det möjligt att välja rätt till de flesta behov en snickare har.

Hittade ett par övergivna skor på väg till barnbarnen:

Undrar vem som? Varför?

Jamen, iallafall,sen for jag vidare till Isak och Aron, som lurade mig att:

Hoppa studsmatta tills jeansen sprack (ingen bild!). Såhär sa Isak, som är äldst; ”Vi tävlar i vem som orkar hoppa längst tid”. Jojo. Vet ni vad dom gjorde, dom kanaljerna? Dom stod stilla, medan jag som var tyngst fick hoppa så att dom studsade upp PÅ MINA HOPP! Jag blev jättetrött medan dom ba hoppade vidare! Kolla deras glada miner:

…och mormor hoppar i förtvivlan, medan gossarna bara skrattar!

Helt utpumpad vart jag. Med kall rumpa och blöta sockar, vilken livskvalitet!

Ni vet, på Facebook! Foton på mat som folk ätit, hade velat äta, kanske kommer att äta, redan ätit upp, skulle vilja laga eller sett andra äta. Hur spännande är det? Jag gör en motblogg härmed. Här ser ni:

et golv, där det står ett bord:

där det står en tallrik:

utan mat, som jag ätit upp. Jag tänker inte berätta var det var, hur mycket ni än tjatar!

Men försök

…få…

4 generationer…

qwinnor att bli bra på bild samtidigt!!!

Där står vi i Överrödå, Vindeln. Mormorsmor Kerstin (kallad Sassi) – en korsning av småländska bönder (flera hundra år bakåt i tiden) och Värmland, mormor Mia en korsning av detta+ Stockholm och en skvätt Dalablod, mamma Erika en korsning av detta och så Västerbottniska bönder. Elisabeth själv med en pappa som har flera generationer bondeblod från Västerbotten. Om inte de svenska konsumenterna hade raderat ut det svenska jordbruket hade man nästan kunnat hoppas…