Journalisten Paul Danahar, @pdanahar, befinner sig just nu i Gaza. Jag följer honom på Twitter och kriget kommer mycket nära. Dygnet runt twittrar han om raketbeskjutningar, byggnader som träffas, ljudet av drönare och luftanfall, det avlägsna mullret av kanoner från israeliska fartyg utanför kusten.

Precis när jag skriver denna text dyker en ny uppdatering upp från honom på min skärm. ”Big #israeli air strike in central #gaza in last minutes”. Nu är det inte längre en actionfilm, nu är det på riktigt, Paul Danahar är inte skådespelare. Tanken slår mig att om byggnaden där han befinner sig träffas kan när som helst hans uppdateringar tystna . Han skriver själv om den risken när han rapporterar om hur en israelisk raketattack träffat en byggnad där journalister höll till och skadade sex av dem.

I natt, tio minuter över ett, skrev han: ”Smällar från vad jag tror är artilleri avfyras från havet mot #gaza. Det är för mörkt för att se varifrån. Nu kommer det mer!”

Vad händer? Har huset han befinner sig i träffats? Det går några minuter. Inget nytt twitterinlägg dyker upp på skärmen. Två, tre minuter. Fortsatt tyst. Fyra minuter. Lever han? Fem minuter. Då kommer det. Ett nytt inlägg. ”4 impacts hitting land & shaking the ground in #Gaza”.

Så fortsätter det natten igenom innan gryningsljuset kommer söndag morgon den 18 november. Sover han aldrig?, tänker jag. Konstant har Paul Danahar twittrat fram till 17 minuter efter 02.00. Kanske får han sova något efter det, men i så fall mycket ryckigt. Två uppdateringar kommer strax efter klockan 3 på natten. 04.09 kommer nästa, kanske hade han hunnit somna in då men vaknat. Han skriver: ”Två stora luftanfall nära vår byggnad i #Gaza av #Israel & drönarna är tillbaka”.

Men så får han nu kanske ändå ett par timmars sömn. Det dröjer två och en halv timme innan han är tillbaka. Strax före sju på morgonen tar han upp rapporteringen igen på Twitter och jag fortsätter följa honom medan söndag morgon blir förmiddag.

Aldrig har kriget varit så nära Umeå där jag bor som under dessa dagar. Via sociala medier tränger rädslan, fruktan och döden in i min vardag. Twitter bygger en bro, en länk, mellan mig och krevaderna i Gaza. 

Men det är inte bara journalistens röst inifrån Gaza som jag kan följa. Också den israeliska militären, Israeli Defense Force @idfspokesperson, använder Twitter för att berätta om kriget ur sitt perspektiv. Via deras Twitterflöde får jag en inblick i hur israeler söker skydd mot raketanfall från Gaza och med interaktiva kartor vill man visa hur långt raketer avfyrade från Gaza kan nå.

Kriget kryper ut på internet. Fronten kommer närmare mig. Jag dras in i ett skeende som utspelas i detta nu. Och det kommer inte att bli mindre. Om några år bär jag förmodligen digitala glasögon från Google. Med Google Glass kan jag få upp ett twitterflöde direkt i synfältet, det är glasögon som har en liten digital skärm och med den kan jag låta flöden om kriget i Gaza rulla upp framför mina ögon var jag än rör mig. Kommer jag att orka leva så? Och vem ska hjälpa mig sortera i alla de flöden som jag kommer att ha möjlighet att välja mellan?

Nedan några exempel på twitterinlägg från journalisten Paul Danahar, direkt från kriget i Gaza.