Det strömmar in sms till min mobil. Pling, pling, pling hörs det från den när det fortsätter att komma in nya sms.
 
Jag har just bett drygt hundra ungdomar som är på läger på Gransnäs stiftsgård i Småland att sms:a mig om livet på Facebook. Det är mitt i en föreläsning som jag håller och eftersom alla ungdomarna har med sig sina mobiler tar jag chansen att be dem om en återkoppling på det vi pratar om via sina mobiler.

De hakar omedelbart på och in strömmar alla dessa sms om vad på Facebook som gör att de mår bra, och vad som gör att de mår dåligt. För en stund blir det nästan komiskt när jag håller upp min mobil i luften så att de själva kan höra hur det plingar till hela tiden. Några hukar sig igen över sina mobiler och plingandet fortsätter.

Ur mobilen läser jag för dem vad de just ha sms:at till mig. Först har jag bett dem skicka sms till mig om vad som får dem att må bra på Facebook.

”Får snälla kommentarer från kompisar”, skriver en. ”Positiv feedback och hålla kontakt med vänner”, skriver en annan. ”Inbjudan till events”, skriver en tredje.

Några betonar möjligheten att hålla kontakt ut över landets gränser. ”Facebook får en att känna sig trygg. Vi håller kontakt med omvärlden. Facebook kommer bli viktigt för mig som ska flytta till USA.”, skriver någon. En annan skriver: ”Komma i kontakt med familjemedlemmar från andra länder”.

De sms som strömmar in handlar nästan uteslutande om de stora möjligheter som Facebook ger för att skapa och hålla kontakt med vänner, familj och släkt. Det är en stark och enad kör som hörs genom min mobil.

Så ställer jag nästa fråga. Vad är det som kan få dig att må dåligt på Facebook? Återigen dyker ungdomarna ner över sina mobiler och nu tystnar det i lokalen. Det blir ett större allvar, det bränner till.

”Taskiga kommentarer där de står tex du är ful”, läser jag. ”Mobbning förekommer, ej likes”, skriver en annan och i ett annat sms läser jag ”Känsla av värdelöshet om man inte får bekräftelse”. Det är två sms som ger en inblick i hur någon kan bli ställd utanför gemenskapen. Det behöver inte vara med elaka ord eller hot. Det kan också vara genom tystnad, genom att aldrig få några likes, trots att alla andra får och ger varandra.

”När man känner avundsjuka på andra när man allt de gör”, berättar någon i ett sms som följs av ”Man får självmordstankar”.

Ungdomarna jag står inför är mycket engagerade . De går en utbildning i Svenska kyrkans regi och denna helg har de samlats för att fundera över begreppet kommunikation. Min del i det handlar om att inspirera till en diskussion om vad som händer med oss när vi är ständigt uppkopplade och hur en organisation som kyrkan kan förhålla sig till nya digitala kanaler.

Till min mobil har de skickat sina tankar om Facebook och jag lovar att radera vad de skrivit. Men har också fått godkännande om att citera några av dem anonymt här på bloggen.

Vår gemensamma övning ger många perspektiv, också för kyrkan. Jag frågar ungdomarna om de skulle kunna tänka sig att använda sina mobiler på ett liknande sätt under en gudstjänst. Om prästen skulle vilja ha en återkoppling på sin predikan direkt på plats. Om de kunde få formulera böner med ett sms. Det väcker diskussion. Några tycker det är en utmärkt idé och det verkar som att de genast vill åka hem till sina församlingar för att pröva. Men andra protesterar. Tvärtom, utbrister de. Någonstans behöver vi koppla bort från att alltid behöva vara uppkopplade. Kyrkans gudstjänst skulle kunna vara en sådan plats, menar de.

Två timmar tillsammans går fort. Snart är det lunch och vi bryter för att äta. När de reser sig för att gå står jag kvar och ser dem gena över gården mot matsalen. Var och en av dem bär de på sin berättelse och sitt liv med sina erfarenheter. I händerna håller de sina mobiler.

Tack alla ni unga som gav av er själva och gav mig inspiration!