”Militärt kan man bara vinna slag aldrig några krig. Vill en vinna krig måste man förhandla” är ett citat som jag lärt mig men är osäker på ursprunget. Om man nu inte kan vinna några krig militärt varför krigas det då? Btw, det första offret i krig är alltid sanningen.
Jag uppmanar alla militärt stridande, oavsett etnisk, ideologisk, religiös eller nationell kompass att inleda försoningsprocesser. Ingen nämnd ingen glömd.

Efter Hamas attack i oktober och Israels vedergällning så har jag återvänt till min bokhylla och återläst boken ”Hämnd eller upprättelse – hämndspiralens psykologi” av Suzanne Kaplan och Tomas Böhm. I början av boken finns ett citat från Babyloniska talmud som lyder ”Att hämnas är som att förstöra sitt eget hus”.

Hur hämndkänslor uppstår, formas och påverkar på individ-, grupp och samhällsnivå ger boken en bakgrund och förståelse till. Det beskrivs olika sorters hämnd, tex I olika kulturer, inom religioner eller  i yrkesliv. Hämndspiralen psykologi beskrivs också, hur kränkningar och psykiska trauman skapar starka känslor ”Man kan säga att hämndtankarna har sin grund i en traumatisk händelse uppbyggd av yttre kränkningar och vår inre sårbarhet.”

Suzanne Kaplan skriver om hämnden på samhällsnivå samt om den destruktiva gruppen masspsykologi, socialpsykologisk studier och om fördomar och ortodoxi. Tomas Böhm skriver om hämnden på individ och parrelationer och hur familjer påverkas av hämnd och våld.

De båda författarna beskriver och föreslår försoning som metod för att förebygga hat och hämnd. Försoning är en ömsesidig process medan förlåtelsen är ensidig.. Försoningsprocesser är början på social läkning mellan individer och grupper men gäller även på samhälls- och strukturell nivå.
Försoningsprocessen blir en metod som  man kan börja med

Har fått en artikel publicerad i magasin DIKKO. Länk återfinns längst ner

Det var tänkt jag skulle åka ner till Skåne och Tyskland, från, Umeå, sommaren 2020 men pandemin kom i vägen. Resan var tänkt bli en minnesresa i och med att min mamma kom till Sverige april 1945 med de vita bussarna. Hon satt i lägret som politisk fånge.

Auschwitzutställningen i Malmö

Det var bra att resan flyttades till sommaren 2022 för det var en stor Auschwitz-utställning i Malmö som jag besökte.

Romerna nämns i den stora Auschwitz-utställningen i Malmö och de hade en egen liten del av den stora utställningen.

Utställningen började med att ge en historisk återblick på orten Oswiecim, som är det polska namnet på orten, Auschwitz var det Tyska namnet.
I utställningen fanns det många vardagliga föremål och och en fick ta del av det vardagliga livet i lägret. Det var mycket om judar och men också om de politiska fångarna.

Tyskland och Ravensbrück

Min resa fortsatte till Tyskland och jag återvänder till Ravensbrück memorial och museum intill orten Fürstenberg/Havel. Jag var där även 2015.

Ravensbrück var framförallt ett arbetsläger verksamt mellan 1939-1945 men efter 1941 dödades fler tusen av svält, sjukdomar och medicinska experiment.

Judar och Romer var inte tillåtna att arbeta utan det var förbehållet de politiska fångarna. Det fanns undantag men de var sällsynta. Ovanligt var det också att romer fick leda arbete i Ravensbrück. De politiska fångarna fick också större matranson och en del av dem smugglade med sig mat till de judar och romer som bodde i deras baracker.

Det fanns nu fler romer representerade i museets utställningar än det fanns 2015.
Nordafrikaner (araber) i Ravensbrück

Att det fanns Nordafrikaner och araber i de europeiska koncentrationslägren var en nyhet för mig.
När jag gick runt i utställningssalarna såg jag att det satt skyltar om att det satt några fångar från Nordafrika i Ravensbrück och det gjorde mig nyfiken, jag ville veta mer om detta. Man vet vilka länder de kom från men inget om orsaken till att de hamnade i lägret eller deras öde.

Att Tyskland härjade i Nordafrika 1940-43 det vet man men att det fanns koncentrationsläger där är mindre känt. Hur många läger det fanns i Nordafrika har jag ingen kännedom om men fick reda på att de administrerades av Italien och Frankrike och att en del av fångarna i Nordafrika hamnade i Europeiska koncentrationsläger. Om det var arabiska judar, kristna eller muslimer vet jag inte heller men de var motståndare till Tyskarna.

I Ravensbrück satt det fångar från bl.a. Algeriet, Egypten, Marocko och Turkiet. Det satt även fångar från Argentina, Kanada, Kina och USA samt från nästan alla Europeiska länder.

Många tror det bara var judar som satt i koncentrationslägren men så var det inte.

I minnenas spår – reseskildring Auschwitz-Ravensbrück av Mikael Rubin

Köpte boken, ”Skriv för att läka – en guide i reflekterande skrivande” av Emelie Hill Dittmer, då den kom ut i oktober 2021 på Lassbo förlag.

Månaden innan kom Bianca Kronlöfs bok ”Brev till mannen” ut där hon uppmanar män skriva brev till en manlig person. Jag valde att läsa ”Skriv för att läka” först därför jag ville veta mer om skillnaden mellan det reflekterande – och terapeutiska skrivande innan jag läste Bianca Kronlöfs bok.

Har läst boken sporadiskt och det råkade bli så att jag avslutade med att läsa de 3-4 sista sidorna juli 2022 då jag gjorde ett återbesök i koncentrationslägret Ravensbrück som ligger strax utanför orten Fürstenberg/Havel i norra delen av Tyska delstaten Brandenburg: Att jag avslutade boken just i Ravensbrück kan ses som symbolik iom att jag var där på en minnesresa för att min mamma blev befriad därifrån via de vita bussarna april 1945.

Emelie Hill Dittmer ringde mig 2016 efter att ha hittat min blogg och mina inlägg om min första resa till Ravensbrück, sommaren 2015. Vi blev vänner och har stöttat varandra trots avståndet (Västerbotten-Skåne). Vi kom att prata om det sekundära traumat och hur en kan förebygga att trauma sprids, oavsett vilken typ av trauma det än gäller.

Emelie Hill Dittmer håller en del skrivkurser i läkande skrivande. Boken tar upp hur det läkande skrivandet påverkar både kropp och själ. I boken finns det 53 förslag på skrivövningar och en del forskare har delat med sig av sina tips hur de arbetar.

De som läkte genom sitt skrivande var de som hade förmågan att se den svåra

livshändelsen ur olika vinklar. Om du kan ta ett steg tillbaka och betrakta

händelsen på avstånd är du alltså på rätt väg.

Boken ”Skriv för att läka – en guide i reflekterande skrivande” är uppdelad i 3 block eller delar,

1. Att skriva sig fram i ljuset. Handlar om hur en kan skriva och vad en ska tänka på.

2. Skrivresenärer. 8 kvinnliga kursdeltagare delar med sig av sina texter.

3. Det expressiva skrivandet. Här intervjuas några forskare och delar med sig av sina erfarenheter om det läkande, reflekterande och terapeutiska skivandet.

Tyvärr har inga män delat med sig av sina skrivresor och jag har fått reda på att det är färre män som skriver. Av de som söker sig till denna typ av skrivkurser är ca 10-20 % män.

Boken är en handbok i det egna skriftliga reflekterandet där processen är viktigare än resultatet. Processen är reflektion, förberedelse, självomsorg och tillit. Ofta kan kroppen minnas mer än våra hjärnor

Att se en händelse från olika perspektiv hjälper oss

att distansera oss från händelsen.

Att uttrycka ord och känslor verbalt kan upplevas som en befrielse men att även skriva ner dem kan bli förlösande. En födslovånda som kan liknas vid en bergochdalbana. Orden finns kvar och en kan gå tillbaka och reflektera över i vilken sinnesstämning en befann sig i när en skrev.

”Förvänta dig det oväntade!”

Så brukar Emelie svara när hon får frågan om vad

en kan vänta sig vid en läkande skrivprocess.

Vilken genre en än känner sig bekväm med så blir en hjälpt av att sätta ord på tankar, känslor och minnen där en kan skriva ner dem. En del som har haft PTSD har blivit hjälpt för när en sätter ord på handlingar eller känslor händer något i kroppen.

Vi blir aldrig färdiga med att utforska våra historier,

det är ett evigt sökande.

Alla har vi berättelser som behöver bli synliga på papper där vi skriver för oss själva för byrålådan eller för andra att ta del av. Vi blir aldrig färdiga med livspusslet, det pågår ständigt.

Återvänder nu till Ravensbrück memorial och museum intill orten Fürstenberg/Havel. Jag var på orten första gången 2015. Jag definierar koncentrationsläger-museerna som museer över destruktiv maskulinitet även ifall de kvinnliga SS-vakterna var vidrigare än sina manliga kollegor.
För er som inte vet så var Ravensbrück det största kvinnliga koncentrationslägret, under WW2, det fanns också en mindre manlig avdelning i lägret. Det ligger i norra delen av Brandenburg, Tyskland.
En del av fångarna satt av politiska skäl och de hade en del fördelar jämfört med judar och romer. De fick större matransoner iom att de arbetade och många delade med sig till både judar och romer som inte fick arbeta men det fanns undantag.

Min mamma satt i ett antal arbets- och koncentrationsläger, bla i både Auschwitz och Ravensbrück, innan hon kom till Sverige i april 1945 med de vita bussarna. De sista månaderna innan befrielsen var hon slavarbetare i ett sattelitläger som var en vapen och ammunitionsfabrik i Malchow vid namn Nobel dynamit. Jag har sökt information om fabriken i Malchow men det har varit torftig.

Sist jag var i Ravensbrück fick jag svar på en del frågor men då uppstår nya frågor. Har försökt hitta svar via Google men det har varit magert. Nu ska jag få lite mer information för för det fanns i arkivet en skrift om Malchow men den ska de kopiera och skicka via e-post. Nu gäller det att hitta någon som kan översätt från tyska,

  Utställning inomhus där även ickeeuropeiska länder finns med

Såg de nya utställningarna där det stod att det fanns fångar från ca 30 länder bla även från Nordafrika: Algeriet; Egypten och Marocko samt det fanns även fångar från Argentina, Canada, Kina och USA. samt varav från drygt 20 europeiska länder,

   Mur med 20 europeiska namngivna länder

Jag har sedan mitten av 1980 talet reflekterat över det som tidigare kallades ”andra generations överlevande syndrom” Numer används0 begreppet sekundärt trauma och jag har intresserat mig för det mer och mer. Trauman skapar ptsd och stsd och det är inte enbart krigstrauman som skapar det. Vilka konsekvenser trauman får hos anhöriga eller andra som  befinner sig i de traumatiserades omgivning? Vi kan drabbas av hela skala från rädsla för intimitet, rädsla för sexualitet, nära relationer och olika typer av missbruk samt psykisk ohälsa och självmord.

Det är viktigt att hitta verktyg och metoder som möter människor utsatta för trauman för att de inte ska föra traumat vidare till sin omgivning eller sina anhöriga.,

.

.

Att besöka Auschwitz-utställningen blev en tung upplevelse. Den pågår mellan 26 maj-30 september och jag rekommenderar den. Jag var där tillsammans med min vän Emelie Hill Dittmer, författare till boken ”Skriv för att läka”, en av de första handböckerna i reflekterande skrivande, på svenska. Jag var i Auschwitz 2014 och i Ravensbrück 2015 och därför var jag förberedd på på att det kunde bli tungt att se denna utställning. Man bör inte se den själv, en behöver samtala efteråt och reflektera

En rundtur på ca 2,5 timmar med liten spelare och hörlurar. Vattenflaska fick en inte ta in, vilket jag förstår, men det hade behövts. En blev nästan svimfärdig av att ta in all information. Vissa avsnitt var väldigt jobbiga och å valde vi att bara notera

Det började med lite historik om orten Oswiecim, vars tyska namn var Auschwitz, från 1800 talet och framåt samt judisk historia från Abrahams tid. Det fortsatte sedan med hur lägret kom till och vilka som satt där. Det var många enskilda livsöden men också om hur selekteringen gick till där de flesta inte blev registrerade. Det fanns historier om dem som försökte fly men blev  infångade och hur de dödades.

De flesta historier var om den judiska gruppen men det berättades även om Romerna, de politiska fångarna och om T4 och utvecklande av dödsgasen och hur de funktionsnedsatta blev dödades i samband med det.
Det finns  berättelser hur fångarna smugglade mat till varandra och delade på det.

Nu tänker jag fortsätta min resa till Ravensbrück som var det största kvinnliga koncentrationsläger. Egentligen skulle jag åka sommaren 2020 för då var det var 75 år sedan min mamma kom till Sverige med de vita bussarna. Corona-pandemin gjorde det omöjligt att åka någonstans då.

Man vill bli älskad
i brist därpå beundrad
i brist därpå fruktad
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser inför tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.
ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Alla möter vi människor varje dag i olika forum – antingen i arbetet, i affären, i någon fritidsaktivitet eller på stan. Vi lyssnar till både glada, arga och ibland sorgsna berättelser där en del fastnar i minnet och vi bär med oss dem, ibland ofrivilligt.

Per Isdal, norsk psykolog har tidigare skrivt boken Meningen med våld (2000) här finns en definition av våld som har spridit sig och som lyder:

”Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något som den vill”

Han beskriver i boken även hur våld kommer in i ett sammanhang och utmynnar i ett annat. Dessutom skriver han att det finns fem grundtyper av våld: fysiskt, psykiskt, sexuellt, matriellt och latent. När det pratas om våld ser, i alla fall jag, alla fem typerna.

I sin nya bok, Medkänslans pris (2017), beskrivs hur framförallt omvårdnadspersonal och frilvilligarbetare men även andra yrkesgrupper som möter människor, påverkas negativt av sitt arbete. Boken ger tips på vad som kan göras.

Per Isdal var med och startade ATV (alternativ til vold) 1987 i Oslo, vilket blev Europas första behandlingsmottagning för våldsamma personer, där han arbetar med behandling av våldsamma personer. Han märkte gradvis hur arbetet påverkade honom och upptäckte även att det påverkar andra yrkesgrupper också som till exempel utredningspersonal.

I medkänslans pris beskrivs olika begrepp som tidvis övrerlappar varandra.
Här nämns de lite kortfattat:
Sekundär trauma, (STSD), har samma symptom som posttraumatisk stress (PTSD). I STSD beskrivs de som blir påverkade i andra led. De som arbetar med människor som blivit traumatiserade riskerar att utveckla samma symtom som sina patienter/brukare. Även anhöriga till psykiskt sjuka och traumatiserade riskerar att utveckla samma symtom som sina anhöriga.

Compassion fatigue (på svenska: empatitrötthet) beskriver slitaget på vårdarens förmåga till medkänsla, engagera sig i och bry sig, om sina brukare. Det blir en blandning av sekundärtrauma och utbrändhet.
Vikarierande trauma beskriver samspelet mellan bland annat terapeut och klient, vårdare och omvårdnadstagare eller andra beroenderelationer. De beskriver hur en person påverkas av andras trauman.

Utbrändhet beror på arbetetets organisering, bristande uppföljning, tid samt bristande stöd från chefer och kolleger vilket kan skapa en känsla av otillräcklighet och utsatthet.

En del arbetsplatser drabbas av kollektiv compassion fatigue vilket innebär att hela arbetsgruppen påverkas och kan ta sig uttryck i bland annat hög sjukfrånvaro, konflikter mellan anställda, misstro och bristande förtroende, ryktesspridning och skvaller, ilska mot lednignen, negativ syn på brukare (klienter), aggressivitet etc. Dessa arbetsplatser är inte hälsosamma och kostar allt för mycket både ekonomiskt och socialt.
Den somatiska (kroppsliga) påverkan av att ständigt vara ”på sin vakt” kan ge förhöjd puls och blodtryck, spända muskler och problem med matsmältning samt påverkad sexuallust och problem med känslokontroll. Vilket kan leda till att anöriga får ”ta smällen”.

Hur förebyggs dessa symtom?
I boken ”Medkänslans pris” tas ett flertal åtgärtder upp, både relaterat till arbetsplats och kollegor och vad en indived kan göra själv.
Arbetgivaren ska ge tid till debriefing, handledning och konsultation. Ett öppet samstalsklimat är viktigt för att personalen ska känna sig sedd och hörd.
Det en person kan göra själv är bland annat att ta sig tid för så kallade micropauser mellan sina möten med klienter eller brukare. En annan sak är att försöka hitta strategier att inte ta med sig jobbet hem utan lämna det på arbetet och samma procedur kan användas för att lämna det privata utanför arbetet, påväg till arbetet.

Den reflektion jag gör, efter ca 15 år inom äldreomsorg, är att de standardscheman som finns idag är förkastliga. Dels därför att man arbetar många kväll/dag efter varandra utan ordentlig sammanhängande dygnsvila, dels eftersom man ständigt måste byta arbetskonstelationer.

Kränkningar och våld sker på många skolor och arbetsplatser nästan dagligen. Utbrändhet och sjukskrivnignar ökar lavinartat inom alla omsorgsyrken och alla frågar sig vad det beror på. En del menar det beror på att det är kvinnoyrken men det är inte hela sanningen. I kommunalarbetaren nr 12 lyfts Sveriges sjukaste arbetsplats fram och det är äldreboenden. Det ges exempel på kommuner där de har problem och men även kommuner där problemen minskat.

I arbetsmiljöverkets rapport 2014:3 med rubriken: Inspektioner av kvinno- och mansdominerad kommunal verksamhet, hemtjänst och teknisk förvaltning beskrivs skillnaden mellan hemtjänsten och de tekniska verksamheterna. Resultatet visar att i hemtjänsten:
– har cheferna fler medarbetare att arbetsleda (73% av cheferna har fler än 30 medarbetare, 10% inom de tekniska)
– är arbetssituationen för både chefer och medarbetare mer pressad
– är möjligheterna att påverka den egna arbetssituationen mindre
– är resurserna mindre
– är arbetssituationen uppgiftsstyrd (medan de tekniska yrkena är uppdragsstyrd)

Första gången jag fick kännedom om begreppet sekundär traumatisering var runt 2010 och innan dess hade jag använt uttrycket ”andra generations överlevande syndrom” som jag reflekterat över sen 1980-talet, i och med att jag är anhörig till en traumatiserad.
I boken ”De överlevandes barn” (1990) av Helen Epstein beskrivs att en del anhöriga till överlevare från förintelsen utvecklat, olika grad av: rädsla för intimitet och sexualitet samt missbruksrelationer i förhållande till droger, mat, makt och sexualitet men också att de lider av psykiska problem och i värsta fall begår självmord. Jag reflekterear om dessa symtom kan gälla alla anhöriga till traumatiserade, oavsett typ av trauma.

Jag har varit föreningsaktiv i många år och tagit del av studieförbundens studiemetodik och lärt mig en del om gruppdynamik och vad som krävs för att få en grupp att fungera. Det finns två modeller som är värda att nämna,det är: FIRO (fundamental interpersonal relationship orientation, utvecklat av Will Schutz), samt KASAM (känsla av sammanhang, utvecklat av Aaron Antonovsky). FIRO besriver hur en grupp förändras när gruppers sammansättning förändras. Kasam beskriver det friska och det sunda och innehåller tre grundbegrepp: hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet. Dessa grundbegrepp tillsammans fungerar som ett vaccin mot stress och utbrändhet. Dessa två modeller har blivit basen för studieförbundens lärande och jag tror att de kan användas i andra branscher också.

Först nu börjar mer litteratur och olika forkningsstudier publiceras på temat sekundärt trauma, på svenska och båda Per Isdals böcker är lättlästa och begripliga.

Sammantaget tolkar jag det som att det finns stora likheter i analysen, både från boken ”Medkänslans pris” och AMV-rapporten, vad gäller konsekvenser och lösningar av arbetets organisering och vad som krävs för att göra förbättringar.

Svensk titel: Medkänslans pris – om sekundärtraumatisering, compassion fatigue och utbrändhet hos yrkesverksamma
Orginal titel: Smittet av vold (Norge, 2017)
Författare: Per Isdal
Förlag: Gothia
Utgivning: 2018

Recension av Män och maskulinitet och krig och konflikt
vid Louisiana Museum, Humlebaek, Danmark
26 maj 2018-16 september 2018

Louisiana museum av modern konst firar 60 år, öppnades 14 augusti 1958, genom att ställa ut en del av den konst som finns i deras samlingar (ca 4000 verk). De visar verk båda från museets barndom till i dag. De har valt två olika typer teman för sin jubileumsutställning, De två teman är: färg, form o textur samt män o maskulinitet och krig och konflikt.

Gemensamt för de två utställningarna är det postkrigiska efter WWII och mer nutida konflikter samt sökandet efter en ny sorts manlighet samt en modern formgivning baserad på struktur. De är varandras motsatser men det finns ett samspel. Jag kommer fokusera på det sistnämnda temat.

Det visas en spännvidd i konstformerna video, olja, fotografi, tekning och skulptur mm vid presentationen av utställningen män, maskulinitet, krig o konflikt som rent rumsligt är uppdelad.

Vi vet sen lång tid att krig skapar trauman (PTSD) hos både offer och förövare samt hos åskådaren. Det finns även något som kallas sekundärt trauma(anhöriga och vänner drabbas) som liknar det som brukar kallas för medberoende. Konsten i konflikter har i alla tider fungerat i motstånd samt som terapeutiskt katalysator. Att sätt ord eller bild på sina tankar och känslor blir ibland befriande och helande.

I utställningen om män och maskulinitet finns ett sökande efter en annan sorts manlighet än den militära, där en tillåter sig visa känslor. Det görs försök att utforska det kvinnliga som motsats till det manligt militära och krigiska. Några reflektiva frågor uppstår med tanke på den nationalistiska samhällsutvecklingen i Europa idag. Behövs motsatser? Hur påverkar föreställningen av motsatser? Har motståndet mot det kvinnliga skapat en nationalistisk maskulinitet?

I krig och konflikt delen av utställningen visas en konsekvensen av krig med förstörelse men också hur en mer nationalistisk approach skapar en konflikt med ett vi och dem. Den som utsätts för yttre tryck sluter sig (på individ-, grupp- och samhällsnivå) och den som sluter sig blir mer ortodox och fundamentalistisk

Det finns verk av bl.a. Shilpa Gupta, Dennis Oppenheim, Bruce Nauman, Marina Abramović / Ulay, Anselm Kiefer, Georg Baselitz, Pamela Rosenkranz, Ugo Rondinone og Francis Bacon.

Efter att ha sett KAOS (kvinnor, Aktivism och Organisering av Samhällen) på Kvinnohistoriska museet i Umeå om kvinnors kamp mellan 1789-1914 (16 juni 2018 – 28 april 2019), dvs fram till starten av WWI, kan jag konstatera att utställningen på Louisiana gav ett än mer komplett perspektiv iom att den fokuserar på tiden efter WWII.
Tycker att har ni möjlighet så åk först till Louisiana museum i Danmark och sen till Kvinnohistoriska museet i Umeå.

Som människor har vi i grunden samma drömmar,behov och önskemål sen kvittar det vilket kön vi har, vilken hudfärg, etnisk bakgrund eller nationell tillhörighet vi råkar tillhöra och/eller identifiera oss som. Det absolut viktigaste är att vi ser varandras erfarenheter och förmågor och att vi lär oss komplettera varandra.

#Metoo har skapat en rörelse av sällan skådat slag och sänder rejäla svallvågor som kan liknas vid en ketchupeffekt som innebär att vi män måste lära oss simma. #Metoo berör egentligen bara sexuella trakasserier och övergrepp där män utsätter kvinnor men begreppet trauman är så mycket bredare och drabbar alla människor men vi hanterar dem väldigt olika.

Det är viktigt att människor berättar om och sätter ord på sina upplevelser särskilt efter trauman. Även ifall berättande sker ”för byrålådan” så är den lika viktig för det handlar om att en själv ska sätta ord på tankar o känslor. En del vill skriva långa romaner andra kanske gillar sångtexter eller komprimera haikuliknande texter, oavsett vilket så är det den enskilda personens bearbetning som är viktig.

Det finns de som ”stänger av” o sluter sig som en mussla, vägrar berätta eller berättar fragmentariskt, de kommer få stora problem med tillit,  intimitet, sexualitet o relationer.och det de varit med om kommer sätta spår i och påverka anhöriga negativt.

Det är bara i reflektionen som verklig förändring kan ske och därför bör alla människor, oavsett kön, få erövra verktyg till en sådan reflektion.

fr mitt fb inlägg 5 nov

Varje människa har en historia o hen äger sin egen historia. Viktigt också att ha kunskap om trauman o läkningsprocesser.

Berättelserna som kommer under #metoo är viktiga i en läkningsprocess för den drabbade.

Viktigt också med kunskap om hur man bemöter människor som drabbats av trauman.

fr mitt fb inlägg 18 okt

Den som är förövare riskerar bli ett offer och den som är ett offer riskerar bli en förövare.

Min mamma satt i koncentrationsläger under ww2 men jag vet inte vilka vidrigheter hon varit utsatt för. Kanske ville hon skona mig o min bror. Det har iaf gjort att jag är intresserad av ”andra generations överlevande syndrom”.