Tänkte få ihop lite samhällsfakta också på bloggen. Jag har ju som sagt lärt mig både ett och ett annat det senaste 1,5 året om vårt rättssystem.

Vi har framförallt två olika typer av domstolar i Sverige. Den ena är tingsrätten där man kan överklaga till hovrätten och senare till högsta domstolen. Den andra är förvaltningsrätten där man överklagar till kammarrätten och senare till högsta förvaltningsdomstolen.

Förvaltningsrätten kom till efter vårt EU-inträde och den kom till för att ta tillvara på den lilla människans röst mot myndigheterna. Den är till för att värna medborgaren mot staten. Visst hade vi en liknande typ tidigare, länsrätten, men EU ansåg inte att den var bra nog så då gjorde man om den till förvaltningsrätten.

Det tråkiga med det systemet är att förvaltningsrätten i alltför många fall håller på myndigheten och att många känner sig dömda redan i förväg. Jag hade dock inte förstånd till det från början, fast folk försökte berätta det för mig. Man har dock alltid möjlighet att överklaga till kammarrätten. Kammarrätten ger ev prövningstillstånd. Ger de inte prövningstillstånd gäller förvaltningsrättens dom.

Kammarrätten ger alltid myndigheten prövningstillstånd men bara en ytterst liten andel av medborgare får prövningstillstånd. I vårt fall fick länsstyrelsen prövningstillstånd men inte vi i samma mål, När det gäller djurskyddsfrågor så får 3 % prövningstillstånd men alltid länsstyrelsen. Vi överklagade till högsta förvaltningsdomstolen med hänvisning om förhandsbesked från EU (http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rhandsavg%C3%B6rande) om djurskyddslagstiftningen verkligen gäller. Trots att högsta prövande instansen ska inhämta förhandsbesked från EU om någon part kräver det så nekade högsta förvaltningsdomstolen detta. Det är heller inte direkt ovanligt och händer så gott som alltid. Jag har hört att det ska finnas ett examensarbete från juristutbildningen om just detta.

Som jag skrev från början så är tanken att förvaltningsdomstolarna ska vara för den lilla människan, medborgaren. I vår dom från förvaltningsrätten står det: ”Man måste anta att myndigheten gjort sitt bästa” och med den inställningen faller tanken David och Goliat, lilla människan mot staten eftersom staten ändå gjort sitt bästa och då är allt förlåtet. Eller?

För att klara sig i förvaltningsdomstolarna behövs en advokat men i Sverige gäller inte rättsskydd då utan var och en får bekosta sin advokat själv. Inte heller gäller rättshjälp via försäkringarna. Lägsta taxan, av vad jag har förstått det, för en advokat är ca 1200 kr plus moms per timme. Det drar iväg snabbt. Och då kommer man in på mänskliga rättigheterna som Sverige skrev under strax efter andra världskriget. En av dessa är rätten till en opartisk rättegång. Hur ska det fungera om man inte har rättshjälp för Svensson är bortkollrad på två röda sekunder i en rättssal?

Jo, jag har nog rätt mycket att skriva om…

Borris…. Hunden som blev påkörd. Det löste sig men attans vad folk kan vara giriga. Vallhund, omeriterad men i dagligt arbete. Värd mer än ett basbelopp. Strikt ägaransvar gäller, vilket innebär att hunden inte får göra precis som den vill och ägaren är ansvarig för alla hundens dumheter. Strikt ansvar gäller även för bilförare, vilket innebär att man inte kan köra på saker, inklusive hundar. Lagmässigt blir det ett litet dilemma då båda två har ett strikt ansvar för händelsen och därigenom bär båda halva skulden, vilket jag också upplyste människan som körde på hunden om. Det ville han inte riktigt höra men han ville att jag skulle betala hela hans renovering av bilen. Gissa om jag nekade? Pratade som jag skrivit tidigare med både mitt lantbruksförsäkringsbolag och polisen. Upprättade en polisanmälan och ringde sen till bilägarens försäkringsbolag och upprättade även där ett tillbud, vilket inte var gjort eller i vart fall inte registrerat.

Tiden gick och bilägaren ringde upp. Han tyckte att jag skulle vara tacksam att han hade en självriskreducerande försäkring. Jag hade dock inte orkat ordna allt kring Borris papper däremot visste jag om att han skulle värderas till mellan 20000 och 30000 kr. Anledningen till att jag skulle vara tacksam över att han hade en självriskreducerande försäkring var att han krävde mig på halva självrisken, mao 500 kr. Jag ansåg det dels väldigt småaktigt för alla är ju tvungen att betala något när en olycka är framme och dels väldigt dumt. Vem betalar andras fakturor egentligen?. Är man dessutom ansvarig för olyckan så måste man betala åtminstone en självrisk. För mig som hundägare är ”självrisken” att jag enbart blir ersatt med 1/4-dels basbelopp samt 50% av överstigande värde på hunden.

Försäkringsbolaget tittar och räknar ut skuldfrågan och ”gör upp juridiskt”. Visst kan man säga att försäkringsbolaget har fel men då måste man göra en stämning i tingsrätten. Eftersom jag aldrig tänker betala någon annans fakturor gjorde jag inte det heller i detta fallet, speciellt med tanke på att bilföraren vägrade betala halva min förlust för hunden. Å andra sidan hade jag gärna kunnat ge honom 500 kr om han hade betalat mig ca 5000 kr. Det tycker jag känns som en rättvis fördelning.

Jag hade redan från början tänkt låta udda vara jämnt. Jag hade inte tänkt begära ersättning för hunden eftersom jag var delvis ansvarig men nu när bilföraren tjafsade om exakt allting blev jag väldigt sur. Om han ändå hade kunnat komma förbi med en gång när han hade kört på hunden och pratat med mig… Nej, han kom 3 dagar senare och kräver att jag ska betala bilreparationerna, vilket inte kan ha blivit mycket på en 25 kg hund som tar under bilen och senare dessutom kräver att jag ska betala halva hans självrisk.

Borris är mycket saknad. Jag har dock ingen möjlighet till en ny vallhund nu. Jag orkar inte med en valp så det slutade med en omplaceringshund. En underbar schnauzer som lever livets glada dagar på landet. Leker ute med barnen, busar med grisarna, håller sig på avstånd från korna (de är ju läskiga ju), jagar hönorna, osv.

Skicka inte dina fakturor till mig. Jag betalar dem inte!

Här har vi sorg. I torsdags blev Borris påkörd. Han är saknad.

Polisanmälan upprättad om att han blev påkörd och så är kontakt tagen med mitt lanbruksförsäkringsbolag. Nu återstår att se vad som händer härefter….

Vad säger man om tjänstemännen på Nordmalings kommun? Spyless är jag på dem.

I och med att länsstyrelsen har lärt mig både ett och annat hur förvaltningssverige bör fungera, och inte fungerar.

Hur som så håller ja på att bli utkastad från marken jag har arrenderat, utan att bli uppsagd eller nånting sånt. De tänker bara arrendera ut den igen. Är jag intresserad av att arrendera den fick jag lämna in en intresseanmälan.

Jo, jag lämnade in en intresseanmälan men jag lämnade också in ett brev ett litet tag senare från jurist där det tydligt står vad vi förväntar oss med laghänvisningar. Inget svar har vi fått från kommunen men jag antar att det kommer väl. Annars blir det arrendenämnden.

Det tråkiga är att jag har pratat med tjänsteman samt även med politiker som tar beslut i dessa frågor. Tjänstemannen svarade: ”Vi har tagit kommunala beslut och de ska följas”, på min fråga om inte Sveriges lag gäller. Ena politikern sa att ”man måste ju lita på sina tjänstemän”. Jaja, det måste man göra men har de kunskapen? Diarieföra och skicka ut offentliga handlingar lyckas de ju inte med. Den andra politikern sa: ”Men jag kan ingenting om sånt här”. Nähä, och då tar man beslut ändå om det?

Det är en del tunga beslut som tas här på gården just nu och jag känner mest att jag inte orkar. Därför blir det inte många inlägg just nu heller.

Kram på er!

Eller hur?

När vi äntligen verkade ha fått allt i ordning efter att Rundviks Svets varit här och skurit bort lite onödiga detaljer på potatisupptagaren så visade det sig att kraftaxeln är för kort. Och inte lite för kort heller utan närmare 40-50 cm. Specialinfäste på potatisupptagaren så det är ”bara” att byta rör. Det är lättare sagt än gjort på gamla maskiner där allt sitter som berget.

Det blev en sväng till Umeå. Och så blev det kvällsgöra. Imorgon är det förhoppningsvis bara att sätta dit kraftaxeln och sen köra traktor och potatisupptagare. Så har det varit sista två veckorna. Det kunde ha varit värre så jag ler och är glad.

Vi har ett fantastiskt läge. Bra kommunikationer. Bra natur. Billiga bostäder. Bra företagare. Bra handel med duktiga handlare. Bra människor.

Varför går det inte bättre? Varför stagnation? Varför är skolan i bottennotering på lärarförbundets rankning? Den har visserligen stigit sen 2011 men sjunkit sen ifjol. Vi ligger på 194 plats.

Skolan och barnomsorg är bland de viktigaste ingredienserna för att få nya kommuninnevånare. Sunda politiker är en annan mycket viktigt ingrediens. Kunniga tjänstemän.

Vad gör vi för att kunna lyfta kommunen till de höjder som det faktiskt finns potential till?

Snuffsan. Ja, barnen har döpt henne till det.

Snuffsan njuter och vilar med matte efter en hård kväll och natt full av bus. Hon leker tafatt och andra buslekar med sin mamma och retar surgubben Gizmo, som inte alls tycker om kattungar men är snäll ändå.

Ja man brukar väl säga så: ”Billigt är gott”

Jag brukar säga: Det finns inget som är billigt eller gratis. Det är alltid någon som betalar. Frågan är bara vem.

Hoppas på potatisupptagning imorgon. Bara alla saker håller. Nu håller alla 1 tumme. Inte fler, det betyder otur. OK?

Kanske tom blir några bilder….