Jag undrar om mina barn har börjat få någon sorts psykiska men av ’mitt nya liv’. Ja inte blogglivet då, utan det faktum att jag så här långt i höst har hållit mig till den utlovade grötfrukosten och att här ska ätas nyttigt!

Det är lördagmorgon och 19-årige sonen har just satt sig vid frukostbordet med sin gröttallrik (fiberhavrgrynsgröt som HAN har kokat själv, det är inte bara jag som är knäpp nu)

’Morsan, jag drömde värsta mardrömmen i natt’
’Jaha’ säger jag.
’Jag drömde att du åt kalaspuffar till frukost’ säger han
’Ooooooh..scaaaaaaary ’ tjuter 15-åringen och får genast medhåll av 13-åringen och hennes kompisar.
Kollektivt gapskratt. Det värsta som kan hända morsan nu. Kalaspuffar.

Yeah, yeah. The jokes on me. Skratta ni skitungar. Jag ska ta hämd med en riktigt nyttig lördagmiddag. Utan efterrätt!

Vilken chock! Jag vaknade 10.30 och trodde inte mina ögon. Hur f-n har jag unnat sova så länge?
Och istället för att känna migg pigg och utvilad och tänka att det var skönt att sova så länge flög jag upp. Huvudet dunkar och jag ser alla saker jag skulle hinna idag segla förbi ogjorda.

Dessutom har vi slut mjukbröd till frukost. I min tidsoptimism tänkte jag igår kväll att ’jag slänger ihop några tekakor i morgon bitti eftersom jag säkert vaknar tidigt nog’

Jo tjena. Nu håller barnen och två översovande kompisar på att svälta ihjäl och gör nudlar till frukost. Suck!

Jag var på 40-årskalas igår kväll. Det föregicks av en desperat jakt på present. Och medan jag jagade som värst ökade inköpssumman timme för timme, när folk hade hört att jag jagade present och undrade om de också fick vara med på ett hörn.
Och egentligen blev det nästans svårare ju mer pengar man hade att röra sig med.

För det är verkligen svårt när man vet att man har kapitalt olika smak. Jag tror aldrig 40-års-mannen i fråga och jag har varit överens om en enda inredningsdetalj någonsin. Än mindre klädval eller mat.

Eftersom han har renoverat sitt hus nyss enades vi uppvaktare om något till inredningen. Grattis Monkan! du har nu en massa pengar att köpa en present för till någon som absolut inte vill ha något som liknar det du vill ha.

Det är ungefär som när ungarna frågar vad jag tycker om deras nya kläder.
’ Gräsliga’ säger jag.
’Tack mamma, då är de i alla fall inte hopplösa’ säger barnen.
Jag står som någon sorts ikon för vad som är ’hopplöst’.

Nåja, jag hittade några fina röda lampor åt födelsedagsmannen. Och jag hittade en massa gröna lampor till mig själv. Sen insåg jag att jag måste göra om hela mitt hem, ansöka om kredit på Mio, Lagerhouse, Pop-shop, Mique och en rad andra affärer där jag lätt skulle kunna sprätta massor av pengar.

Ett dreglande monster med gröna käftar. Så kommer min mans sängsällskap att se ut i fortsättningen. Jag har nämligen varit på tandläkarhögskolan idag och gjort tandavtryck. Vid 44 års ålder ska jag få tandställning. Bit i det ni!
Jag har lite ofria luftvägar konstaterade min doktor och det kan man tydligen avhjälpa genom att putta fram käken till något som liknar underbett på mig. Sen ska jag sova hela nätter och vara pigg som en mört när jag vaknar. Det är som trolleri minsann.

Jag har en obotlig tandläkarskräck. Fullständigt ologisk, jag vet, men det hjälper ju inte. Så jag varnar tandläkaren direkt jag kommer dit. Sådär så hon ska prata lugnande till mig och se till så att jag andas under tiden. Det gör hon.

Förutom att bita i vax en massa gånger låter jag snällt munnen proppas full av rosa play-doh-liknande grejs. Poff stelnar den och blir mer lik cernitlera och det känns som att hela käken ska ryckas ut när tandläkaren lyfter ut den. Inte ont, bara lite småläskigt.

Jag får bita till höger och till vänster, med normalbett och underbett. Det känns som att stå i skrattspegeln på Gröna Lund och göra grimaser. Hon mäter mina tänder och ritar streck på dem. Det knäpper i min högra käke när jag gapar upptäcker hon.

Sen är jag klar och hon frågar vilken färg jag vill ha på tandställningen. Shit! Man får välja sånt! Det är inte bara genomskinlig plast som gäller alltså. Jag blir genast på ett strålande humör, så barnslig är jag.
Det flashar förbi bilder i huvudet på lite olika färger jag har sett på hockeyspelarnas tandskydd. Rött ser lite vampyraktigt ut. Jag kan tänka mig hur det ser ut när jag sover med halvöppen mun. Blått är så vanligt, ibland ser det ut som man inte har några tänder då. Svart gummi i munnen i sängen?nja?
Hon kommer med en provkarta i en massa fräsiga färger. Jag ser direkt vilken jag ska ha. Giftgrön.

När jag går ut från tandläkaren hinner jag tänka att jag borde ha fått ett bokmärke eller någon liten plastring för att jag har varit så duktig.

Så nu kommer min man att få sova med inte bara ett grönögt monster – utan också ett grönkäftat. Jag tycker onekligen det låter lite kinky. Dreglar gör man visst bara första veckorna förresten.

Swehockey offline kunde det lika gärna heta. Eller Swehockey ’denna sida kan inte visas’.
Jag höll på få ett hjärnsläpp när jag skulle följa Oskarshamn-Leksand igår via webben. Sidan var nere var och varannan minut.

Jag blev så rabiat att jag började titta på utbildingar i Leksand för att se om någon skojig entreprenörskurs med tillhörande studentboende kunde vara en öppning? Bara sådär att jag kunde se alla hemmamatcher åtminstone.

Nåja, Leksand vann och Lill-Eddie ( han lär väl få heta det när Belfour kommer) fick hålla nollan. Alla glada och nöjda.

Det splashade till utan förvarning. Petter tappade en potatis i sitt mjölkglas igår vid middagen. Han plockade upp den från grytan för att lägga den på sin tallrik och precis över hans nyfyllda mjölkglas släppte den taget. Naturligtvis vägrade han dricka upp det och gick resolut och hällde ur glaset innan han fyllde på med ny mjölk.

Det utlöste en lång diskussion om vad mina barn mer och mindre kunde tänka sig att tappa i mjölk, om man nu skulle bli tvingad att dricka upp den. Någon tyckte att en köttbulle måste vara extremt äckligt (det var vad vi åt till middag) för att inte tala om en fiskbit med sås. En potatis kunde ju egentligen inte vara så farligt, enades två av dem om. Tvärtom – det borde till och med vara något av det bästa man kunde tappa i ett mjölklas.

Vi har utvecklande samtal vid våra middagar.

Fredrika har namnsdag idag. Det påminner mig om en familj som fanns där jag bodde när jag var liten. De hade fyra döttrar så vitt jag minns. De tre äldsta hette Fredrika, Vilhelmina och Dorotea. Den fjärde dottern hette något mer alldagligt som Anna, Maria eller Kristina eller något. Hon kallades allmänt för Sorsele. Barn kan vara grymma.

Jag träffade förra chefsredaktören på Örnsköldsviks allehanda när jag var ute och cyklade nyss. Han hade också en jacka i marint och neongrönt. Antingen är han lika ute som jag eller så är det helt enkelt inne med neongrönt igen.

Det kanske är vi tidningsmänniskor som har någon sorts dresscode som jag inte har varit medveten om?

Jag insåg just att jag borde kunna röra mig helt fritt och fullständigt utan oro för att folk ska känna igen mig från den så kallade ’stylade’ bilden.

Iklädd min gamla utnötta Leksandströja, mina gamla svarta halvkorta brallor, en adidasjacka i neongrönt och marinblått och på topp mina alldeles nya ljusblå Nike-dojjor så ser jag allt annat än stylad ut. Jag har dessutom solrisigt platt hår.

Men det gjorde ändå inget dramatiskt intryck på sjukgymnasten. Hon gnolade glatt medan hon kopplade på mig de där plattorna som alltid får mig att tänka på sånna där sugmojänger som man rensar avlopp med. Och det känns lite som att hon ska suga ur en hela axeln faktiskt när jag tänker efter.

13-åringen kom hem med ett par kompisar och beundrade min hockeytröja. Eller så var de bara inställsamma. De kanske vet vad som biter?

Jag var och simmade igår kväll. På väg till duschen mötte jag en kisande dam som normalt brukar använda glasögon men som naturligtvis inte gör det i duschen.
’Jasså, är det du Monica. Jag kände inte igen dig. Nu är man ju van att se dig så stylad’
’Stylad? Hur menar du då?’
’Jomen som du ser ut på de där bilderna i tidningen, i annonserna. För du är väl stylad där?’

Mina barn skulle ligga dubbelvikta av skratt om de hörde det. De tycker nämligen att jag ser ut som Sjöhäxan Ursula på den där bilden. Ni vet hon i Den lilla sjöjungfrun, hon med bläckfiskarmarna som är så otäck. Hon som knycker Ariels röst.

Jag tippar att om någon hade stylat mig för den där bilden, så hade denne någon fått sparken vid det här laget.