Ända sen barnen var små har vi haft en familjetradition som kallas Fredagsfest. Det innebär att en i familjen väljer mat och efterrätt på fredag. Jag kan väl inte påstå att det var någon höjdare att välja vin till blodpuddingen som var en stor hit bland barnen en period.

Fast värst ändå var nog när Julia hade bestämt sig för pölsa. Min man är inte kräsen, men är det något han inte äter, så är det pölsa. Hela den veckan gruvade han sig för den kommande pölsafredagen. Reglerna är sådana att man solidariskt äter det fredasgfestaren har bestämt.

När fredagen kom hade vi dukat fint med servetter och kristallglas, allt för att höja pölsastämningen. Grytan puttrade på spisen och vi bara väntade på att Julia skulle komma hem från en kompis. Vi väntade och väntade. Till slut skickade min man dit Petter för att hämta hem lillasyster. Han kom tillbaka utan henne.
Petter: Julia säger att hon inte kommer hem och äter.
Maken:What?? Hon ska ju hem och äta pölsa!
Petter: Nej, hon sitter hos grannarna och äter hämtpizza.

Gissa om min man blev skogstokig. Barnen pratar fortfarande om fredagen när pappa åt Julias pölsa medan hon åt hämtpizza hos grannen.

Vaknade snett före klockan sex i morse med den där oroskänslan i magen. Lite sådär nervös. Eller fokuserad.
Det är matchdag idag för mig. Mot Björklöven. En sån där match som Leksand bara inte får förlora.

Nu talar egentligen all statistik emot mig oavsett vad folk säger. Leksand har en alldeles för lång segersvit för att den inte ska brytas ikväll. För ju fler vunna matcher man har, ju närmare är man förlusten.
Det här kan bli den trettonde vinsten på raken. På fredag, den trettonde, skulle man kunna säga.
Jag har levt i sus och dus på hockeyfronten, sedan den 5 oktober när Leksand senast tappade poäng.

Jag ska vara storsint. Jag kan tänka mig att förlora en match eller två i den här skitserien i värsta fall. Bara inte ikväll. Jag vill se EN vinst till nu. Bara denna enda. Jag skulle slippa alla näsvisa människor i min närhet! För att inte tala om hur oerhört mycket tråkiga kommentarer jag skulle slippa från kollegorna.

Näe, Belfour. Ikväll ska du visa vad du går för. Håll nollan. Låt Bergenström och Houkko dänga in ett par, tre mål var och så kan Vopat få sätta in några riktiga kyssar på Gästrin. Två siffrigt vore skönt.
Då skulle jag nästan kunna ha lite medlidande nästa gång jag träffar Jimmy Blixt i Nordmaling.

Hjälp! Jag hinner inte med. Just nu är det ett enda kaos här hemma. Sågspån och slipdamm överallt. Och arbetstempot är lågt, så lågt när det ska tajmas in målningar och sågningar mellan hockeymatcherna.

Idag hade jag och maken en liten ’diskussion’ om vad som skulle prioriteras här i världen. Det slutade med att JAG, den mest rutinerade och förstående hockeyfru man kan tänka sig, plötsligt stod som någon sorts mamma till en femåring och hotade med att rycka Canal+kortet ur mottagaren och tillintetgöra alla möjligheter att se HV71 mot Skellefteå om inte dörrfodren var slipade innan dess!
Fatta hur pressad jag måste ha varit!

Jag hade garanterat gjort det också, om han inte att slutat med att stå där och stampa och säga ’nu struntar jag minsann i det här’.

Men nu är vi sams igen och en del av slipdammet är borta. Själv ska jag börja rycka brädor i matrummet och ta igen det jag missade efter gårdagens snabbresa till bortamatch i Härnösand.
Nog för att det kommer en helg, men den är fylld med hockey, enrishämtning, kransbindning, ljusstöpning och glögg. Full med andra ord. Ja, inte jag utan helgen.

Stoppa tiden – jag vill kliva av eller på eller vad som helst som gör att jag hinner med.

Jag läste en blogg där en brud hade kommit på det ultimata sättet att ha ett välstädat hem. Så länge det fanns saker på golvet, blev det inget sex hemma. Vilken bra ide!

Eftersom jag har fem barn så borde ni kunna räkna ut vilket kliniskt hus jag måste ha haft då ??? Ja om jag nu hunnit skaffa mig fem tänkte jag. Not.

Sanningen är att hade jag kört efter den principen hade jag varit oskuld fortfarande! Jag hade definitivt varit ogift och barnlös och när jag tänker efter hade det förmodligen varit enklare att ha ett välstädat hem då.

Vi var som sagt på handledarutbildning i lördags. Julia har kommit in i åldern för övningskörning och trots att vi redan har övningskört med två barn som numera har körkort, så måste vi gå den här. Men inte nog med det. Vi lär få gå den tre gånger. Man måste nämligen gå med varje barn man ska handleda. Så innan jag har fått alla mina barn till körkortsinnehavare, har jag förmodligen lika mycket erfarenhet av övningskörning som en nyutexaminerad bilskollärare.

Därmed inte sagt att jag är lika bra som en. Givetvis inte. Dessutom är det är skillnad på egna barn och andras ungar som ni vet. Och just därför tänkte jag faktiskt slå ett slag för den där handledarutbildningen. Jag har hört en massa skitsnack om den från missnöjda föräldrar som inte tyckte att den tillförde någonting.
Faktum är, att i alla fall lördagens handledarutbildning i Nordmaling, var överraskande bra. Jag tyckte det var många bra poänger som bilskollärare Elin fick fram.
Själv undrar jag om det är föräldrarna som inte vill ta till sig information, kanske för att man har bestämt sig i förväg att man inte behöver den där kursen?

Sen kan man givetvis ha synpunkter på kostnaden. 300 kr per person varje gång, vilket gör en knapp tusenlapp per barn för oss. Men då ingick synundersökning och eftersom jag inte har några fritidsproblem och ständigt häcken full, välkomnade jag att slippa all pappersexercis till vägverk och andra myndigheter. Allt fick vi ansöka om där, Elin fixar resten och nu är det bara att tuta och köra.

Hon avslutade med att berätta hur man egentligen skulle tänka när man tyckte att ens barn var klart för uppkörning. "Kan jag låna ut min bil till mitt barn nu och veta att barn och bil är i trygga händer"
Jag är helt säker på att mina barn och andras aldrig skulle räknas som körkortsklara före 45 års ålder med det kriteriet!

Det är söndag kväll och jag är helt utvilad inför veckan. Försöker jag intala mig själv alltså. I själva verket är jag som en urkramad disktrasa efter fyra hockeymatcher, en påbörjad hallrenovering, en handledarutbildning för 16-åringens körkort och en 11-åring som såg misstänkt blek ut och dessutom klagade på huvudvärk innan han gick och lade sig. Ja och så har jag jobbat en del också.

Tvättkorgarna är fyllda med ömsom ren ovikt tvätt och ömsom sånt som jag borde ha hunnit tvätta i helgen. Allt är totalt kaos efter att vi sågat upp lite väggar och inte fanken hann jag måla allt jag skulle i helgen. Jag hade eventuellt hunnit en del på lördag eftermiddag, men med tanke på att syrrans två minsta skulle vara här kände jag mig inte så road av att springa och jaga bort dem från nymålad panel. Lugnast för alla parter om jag lät bli att ens börja tänkte jag. Jag tror det var ett smart val även om jag har hela skiten ogjord nu.

Slipdammet ligger som en grå hinna lite överallt och just nu känns det oöverstigligt att ens plocka ur diskmaskinen. För att inte tala om att hänga en tvätt. Och så har jag tån som är ömmande och röd och som jag försöker peta in gröna lappar under nageln på.

Just nu tänker jag att om jag tycker tillräckligt synd om mig själv, så kanske det blir som i den där sagan om mäster skräddare eller vad han nu hette. Ni vet han som hade tusen barn och inga pengar och jobbade dygnet runt och det räckte ändå inte. När han somnade av pur utmattning så kom småtomtarna fram och gjorde klara hans alster medan han sov.
Så i morgon när jag vaknar har någon sågat mina lister, målat och tapetserat min hall. Samt plockat ur diskmaskinen.

Jag fortsätter att belasta den svenska sjukvården. Japp, så känns det faktiskt, när man har gått dit en gång om dagen för att lägga om en ynklig liten tå.
Jag hade kunnat förlika mig med att gipsa om ett benbrott några gånger i veckan, men nu känner jag mig faktiskt som värsta gnällspiken.

Och märkligt nog upptar det där mer och mer tid av min vardag. Man ska ju gruva några timmar innan och ha extra ont några timmar efteråt också. Man ska gruva sig för att lossa kompressen på kvällen och lägga tån i såpvatten. Man ska placera den utanför kanten på täcket så att inget kommer åt den, för att det gör så fruktansvärt ont. Man ska dessutom parera makens kramgoa gester när han slänger över sina tremetersben på min sida av sängen och så gott som alltid lyckas träffa av just min tå. DÅ har jag inte nämnt sånna skitsaker som när man ska försöka ta på sig skor. Strumpor har jag inte börjat med än.

De sista gångerna har jag förberett mig minutiöst med värktabletter några timmar innan. Allt för att kunna andas så pass lugnt att de stackars distriktssköterskorna inte får panik när jag hotar med att sparka dem. Ja fysiskt alltså.
För även om det är en liten skit-tå så gör det förbannat ont.

Nåja, nu har jag ett grönt omslag för omväxlings skull. Det är någon bakteriedödande supereffekt i den där remsan. Jag tror på vad som helst så länge tån läker.
Rätt vad det är slipper jag foppatofflor med raggsockar i till jul.

Jag var och hälsade på min 91-åriga mormor igår. Lilla mormor var lite yr och hade en så kallad ’sämre dag’ när jag kom. Hon var alldeles säker på att jag var morfars syster som borde vara ungefär sextio år äldre än jag. Det är klart man skulle kunna ta det som en förolämpning om man är lagd åt det hållet, men mormor gillade sin svägerska så jag tog det med ro.

Jag har nämligen tänkt leva tills jag blir en sådär 105 år åtminstone. Som min morfarsmor Lina som var ganska klar i knoppen tills alldeles på slutet, när hon också hade sina bättre och sämre dagar. Jag minns en dag när min morfars bror hade varit där och frågat henne hur gammal hon var.
’29 år’ svarade den då drygt hundraåriga Lina.
Vad vet jag, hon kanske kände sig som det just den där dagen.
Men nästa dag åkte morfars bror dit igen och frågade samma sak.
’Få se hur gammal är du nu igen Lina?”
Då tittade Lina mycket misstänksamt på honom innan hon svarade: Jag är en dag gamlare än när du frågade igår.

Jag älskar den kommentaren!

Usch vilka bökiga dagar det har varit nu. Jag sitter med sånna där projekt och jobb där jag är beroende av att andra ska ha tid och lust med mig och det har de inte alltid. Långt ifrån.
Så nu har jag tusenlösa trådar som hänger och dinglar överallt och jag vill knyta ihop dem och pricka av dem på jobb-listan. Nu.

I måndags var jag på ett sånt där käckt Aloe Vera-partaj hos min dotter. Dottern var smart och bjöd dit alla mina väninnor, min syster , min svägerska..sådär så jag inte kunde backa ur med gott samvete på en enda fläck. Alltså gick jag dit som en god mor och det var förstås jättetrevligt.
Jag ska försöka att inte tänka på vilka lådor jag hade kunnat packa ur i mitt nya kontorsrum, under den tiden.

Min omgivning har börjat censurera mig. Ja, eller de försöker i alla fall. Häromdagen när jag var på vårdcentralen undrade en i personalen om det där skulle hamna i bloggen. Tja, vad vet man. Ingen går säker!

Det var som den där dagen när min man smördegsinbakade fläskfilén. Jag har lovat att inte ta alla detaljer men som en ledtråd kan nämnas att när han hade bakat in hälften och var meganöjd med att de såg så snygga ut, så lade han ut nästa paket smördegsplattor och upptäckte att det var någon sorts plast på dem på ena sidan….vilket det inte var på de andra….eller var det det…?
Eh..ja, alltså ni får tänka själva!

Det första han säger är inte shit, eller förbannat eller nåt annat hemskt. Det första han säger är ’ Det där skriver du INTE i din blogg!
Det var ju lite otaktiskt eftersom 19-åringen satt vid bordet och hetsade allt han kunde.
’Morsan du LÄR ju skriva det i bloggen. Skriva att du inte fick skriva det alltså’

Så nu har jag skrivit det…fast ändå inte liksom. Man måste ju värna om yttrandefriheten.