Peppar-i-kakor

Anton och hans kompis Noel bakade pepparkakor hos oss i lördags. Jodå, vi har bakat pepparkakor en vända förut, men de har en benägenhet att ätas upp i ett hårdare tempo än de bakas.
Jag vet inte hur pepparkakorna ser ut i era hem, men jag har i alla fall insett att om man ska ha de där perfekta formerna så kan man utesluta all bakhjälp. Och ärligt talat – vem bryr sig? Är det inte liksom charmen med pepparkakor att de ska vara lite sneda och vinda?

Storebror låg i soffan och var måttligt intresserad av baket. Och när inga ursäkter bet på gossarna försökte han med att det var omanligt att baka. Eftersom Petter inte tyckte det var fullt lika omanligt att äta kakorna, så insåg de att en rejält godisdekorerad pepparkaka skulle locka till sig storebror. Det är föranledde de där kreativa små rackarna att låta PEPPARkakorna göra skäl för namnet.

Grejen var bara att Petter åt utan en min och föreslog att de skulle ha citronpeppar på alla övriga kakor också. Det är otacksamt att vara lillebror ibland.