Saker som tar

Jag var ute på en trafikolycka igår. En riktigt otäck sådan. När jag kom dit satt båda de olycksdrabbade fortfarande fastklämda i bilen.

Det blir ett ganska ordentligt adrenalinpåslag i de där situationerna.
Man ska hinna ringa och uppdatera webben flera gånger, man ska ta mobilbilder som snabbt ska in på webben, man ska ta bilder med vanliga digitalen som ska användas i papperstidningen, man ska prata med räddningschefer och hålla sig ajour med allt som händer och sortera bort sådant som inte är av värde. Igår blev det extra mycket fotande eftersom de skickade ner ambulanshelikoptern också och den landade inte riktigt i närheten av bilen.

Och samtidigt ska man inte vara i vägen med hänsyn till både de inblandade och räddningspersonal som måste göra sitt jobb. Jag försöker hålla en låg profil och helst varken höras eller synas. Och jag åker aldrig ut på en olycka i färgglada kläder, eftersom jag aldrig vet vilka människor jag kommer att få prata med och i vilket skick de är. För mig handlar det om någon sorts respekt. Det skulle kännas helt fel att stå i orangeblommig kort klänning framför någon som just har mist sin pappa till exempel. Jag vill liksom vara neutral på något sätt.

Man hinner inte känna så mycket på plats.
Det är först när man fått iväg alla bilder, skrivit all text, ringt och dubbelkollat alla fakta, som luften liksom går ur. Bearbetningen börjar. Och det är först då som jag hinner känna efter hur jag mår.

Igår mådde jag inte bra alls. Jag vet inte varför den här olyckan tog mig så ovanligt hårt. Ingen dog. Räddningsarbetet gick ganska smidigt. Jag kunde stå på en plats där jag hade full koll på händelserna och inte var varken synlig eller i vägen. Man kan tänka att jag borde börja vara van.

Ändå tog det så hårt igår. Jag pratade med en av brandmännen och vi konstaterade att vi faktiskt varit ute på fler olyckor, med ännu värre utgång, på just den där platsen. Det är så oförklarligt. Som att det går ett stråk av död kring just den där vägsträckan som inte ser ett dugg farlig ut på något sätt.
Jag saktar alltid in när jag kör där själv. Helt omotiverat. Men jag har liksom en dålig känsla där.

Jag har sovit dåligt i natt. Varje gång jag vaknat till har jag sett bilder från olyckan flimra förbi. Jag hör ljuden från räddningsarbetet på platsen. Jag tänker på de drabbades anhöriga och hur de mår. Hur de själva mår, hur ont de har där de ligger på IVA. Man undrar hur det gick. Om det blir helt bra.

Och så hinner man tänka vad mycket man har att vara tacksam över själv. Det är en tanke man borde tänka oftare.