Han jobbar

Min man åkte till jobbet i morse. Inget konstigt med det, det gör nog de flestas män. Skillnaden är bara att han inte kommer hem efter jobbet i eftermiddag. Inte i kväll heller. Inte i natt. Inte i morgon. Inte i morgon kväll eller natt heller. Faktiskt inte förrän på fredag morgon. Han jobbar långa pass när han jobbar.
Jag vet att det finns massor med fruar vars män jobbar borta hela veckorna. Säljare till exempel. Vi är bara inte vana vid att vara ifrån varandra på det där sättet min man och jag. Just därför känns det som en evighet innan han kommer hem igen.
Fast som regel har säljare och andra som ligger ute på veckorna fritid under kvällen så man kanske hinner prata ändå. Ta vardags-snacket.
Det har inte min man direkt. När han jobbar är han liksom avskuren från hemma-verkligheten. Totalt fokus på jobbet. Ibland kan han ha tid att ringa hem någon kortis innan han lägger sig, men jag kan aldrig nå honom för den där lilla pratstunden som ibland är nog så viktig. Det där tre-minuters eftermiddagssamtalet som man tar på väg till någon träningsskjuts eller på väg till toan.
Det kan jag faktiskt sakna.
Och jag tror jag tycker det är jobbigt att jag är hänvisad till när han har tid att ringa, och inte när JAG känner att jag vill prata med honom.

Fast just idag när jag slog mig ner i ett helt tomt hus, vid ett helt ensamt köksbord, var friden så total. Inte en stereo, inte en TV, inte en dator. Inget prat. Det är sällan det händer i det här huset. Jag kände att det var ruskigt skönt att vara ensam ett tag. Visserligen har jag långa listan med tider, handlingar, apoteksbesök, tandläkare osv i en aldrig sinande ström. Men ändå.
Visst längtar jag efter honom. Men samtidigt kan längtan vara en rätt så skön känsla ibland.