Halva planer

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag hade en halv plan om att ta vägen förbi Stockholm och se AIK-Leksand igår kväll. Men att köra nästan 50 mil på fem timmar med ny bil och vinterdäck som var så oanvända att min man har påtalat hela vägen så här långt hur jag INTE får bromsa, hur fot jag INTE får köra, hur snabbt jag INTE får accelerera, ja det kändes som omöjligt. Och alla dessa ’goda råd’ kom innan jag ens hade satt mig vid ratten.

Vi hade en diskussion om det på väg ner. Han är mest intresserad av att veta hur ekonomiskt man kan köra med en ny bil. Jag är mer intresserad av att se hur fort jag kan köra med den. Vi är lite olika mellan varven.

Mariestad

Av , , Bli först att kommentera 0

Det blev Mariestad. Ja, som vi sov i alltså. Jag som alltid har undrat hur hotellen överlever vanliga veckodagar insåg plötsligt att det är rätt mycket folk som bor där under veckorna. Hela Skövde var fullt till exempel. Så jag satt med kartan och kopplade upp datorn i bilen för att se var vi möjligen kunde landa härnäst. Det är ju ett tag sen man gick mellanstadiet och slaviskt fick lära sig alla plutteorter i sydsverige. Och Anton är redan inne på Europakartan så södra Sverige har återfallit i glömska hos undertecknad.

Vi checkade in, åt ute på en kinakrog och sen jobbade jag en timme innan jag konstaterade att de här sängarna inte gick att jämföra med Blå Avenys. Blä. Lite mörbultad känner jag mig efter först en natt på tågbrits, en halv dag i bil och så en natt på hårda madrasser.

Lite konstigt kändes det att landa i Göteborg mitt på dagen, hämta bilen och sen åka hem några timmar senare utan att ens har träffat lillebror som bor i stan. Å andra sidan har han bott hos mig två veckor under julen så vi kanske har fått vår beskärda dos av varandra.

Ska strax checka ut och börja hemresan, med några stopp förstås. Det där obligatoriska, läs IKEA. Egentligen vet jag inte om det är något jag behöver. Men jag vill ju ogärna missa tillfället när det ges.

På väg

Av , , 1 kommentar 0

Vad märkligt det ändå känns att ligga på en tågbrits och skriva blogg.Passerade just Sthlms central där jag ligger i nattlinne och tittar ut på folk två decimeter från min kudde…folk som trängs på väg till jobbet.
Strax efter lunch anländer jag Gbg för att shoppa mig en ny bil. Ja eller begagnad. Den gamla smälldes i julhelgen så den är skrot numera. Det gick åt två bilar inom loppet av tre dagar i familjen så det har varit lite ansträngt läge.
Ska bli väldigt skönt att äntligen ha en bil igen.

Surfar runt på tänkbara hotell för natten. Åker hem ganska omgående men sover någonstans efter vägen tror jag. Som en liten roadtrip där inte allt är förutsägbart.

Bröllopsdagen

Av , , Bli först att kommentera 0

Bröllopsdagen firades förresten på hotell i Umeå. Om folk kunde fatta vilken lyx det är för föräldrar att vara alldeles barnfria i sådär 21 timmar. Alltså kastade vi oss ner på hotellsängen som var det skönaste jag någonsin placerat min röv på ( jag kan höra hur Björn Ferry skulle ha sagt det där även om det kan uppfattas som att jag nedvärderar mina lovers! ) .
Jag kände mig som prinsessan på ärten utan ärtor.
Vi låg i sängen och drack bubbel och zappade mellan TV-kanalerna på hotellets widescreen och funderade på när och var vi skulle gå ut och äta. Det är ju lite ovant att inte behöva anpassa sig efter pris och hamburgermenyer. Och någon brådska hade vi inte. Man låg ganska bra där i sängen med nötterna, chokladen och en Black Russian i handen.

Och sen var det ju Skellefteå-match på text-TV och Junior-VM-final och den drog ju ut på tiden med förlängning och allt. Så när vi liksom tyckte att det var läge att gå ut och käka, ja då var klockan närmast midnatt.
Just då var det oerhört frestande att stanna kvar i sängen och leva på vaniljvodka.

Nåja, vi tog oss i kragen, duschade och klädde upp oss innan vi gick snett över gatan till Lottas Krog, vilket var ett av få ställen som kunde erbjuda någon mat, hamburgerhaken undantaget.
Okej, det kanske inte var världens mest glamourösa bröllopsmiddag. Tvåpersoners Nachos plocktallrik var det enda som erbjöds. Men det är väl inget större fel på hushållsost skuren i tärningar? Och salamin var ju god. Och oliverna.
Till efterrätt blev det en kaktuscider som såg ut precis som om man hade hällt outspädd Yes i ett dricksglas.

Så där satt vi kvar och träffade en kollegas exman och hans dotter, tittade på folklivet och konstaterade att det finns ganska många tragiska människoöden en lördagskväll.
Och som det medelålders par vi ta mig fanken är, så nobbade vi efterfesten och återgick till hotellsängen.

Det bästa av allt var nog att hotellfrukosten serverades fram till halv tolv. Jag tror det kallas kundanpassning.

Mitt liv som gift

Av , , 1 kommentar 0

Vi firade bröllopsdag i lördags. 23 år. Det är ganska länge när man tänker efter. Eller som min man sa till barnen "nu har jag varit gift längre än jag varit ogift".
Varje bröllopsdag summerar jag året som varit. Tiden som gått. Det sista året har varit ganska tufft på många sätt. Mycket som ska göras och så lite tid. Många bollar i luften på många olika håll. Det har lätt för att bli så att den ena parten får dra ett väldigt tungt lass med mer än heltidsjobb och i princip allt hemarbete om den andra parten aldrig är hemma. Och det är lätt att hamna i den där klassiska fällan att man flyr undan pratet", det där som kittar ihop en. Mest för att pratet aldrig blir roligt när man bara ska avhandla vad som inte är gjort och vad motparten glömt att göra.

Därför tror jag det är bra med den där årliga eftertanken. Vad ska vi ändra på? Vad är bra som det är? Vad ska vi hålla liv i? Vad ska vi lägga ner?

Jag fick ett sms av min man för några veckor sedan. Ett svar på mitt sms som inte alls var lika sött. Men jag har sparat hans sms i min telefon, just för att jag inte ska glömma vad som stod där.
" Men jag känner fortfarande att du är helt rätt. Du är fortfarande en stor del av livets mening för mig. Jag tror på oss"

Och visst vore det väl konstigt om man inte hade toppar och dalar genom 25 år som par? Två heta viljor som mellan varven gör sitt bästa för att jämka ihop sig och däremellan kanske gör precis tvärtemot?

Jag har en teori om det där med toppar och dalar. Man är antingen karusellmänniska eller berg och dalbanemänniska. Är man ett karusellpar går livet kanske lite mer runt, runt lite planare. Man blir lite yr mellan varven men stannar till då och då och hämtar ork.
Är man ett berg- och dalbanepar så går det en del upp och ner. Högt upp och djupt ner kanske. Ju högre man flyger mellan varven ju högre blir farten när man trillar ner och man slår sig lite hårdare.
Heta känslor på en front gör heta känslor även på andra fronter. Kan man nästan riva ur varandra hjärtat under en hockeymatch har man liksom inga problem med passionen på andra fronter.
Med åren blir det lugnare. Men för lugnt vill jag nog inte ha det. Jag är inte gjord för ett äktenskap där allt är förutsägbart, sida vid sida i TV-soffan. Jag måste ha pratet. Diskussionen. De heta känslorna. Passionen. Det får smälla i dörrar. Man får vara arg, ledsen och besviken.

Men man måste också komma ihåg varför man en gång valde som man gjorde. Därför var det där smset en bra påminnelse för mig. Jag ska försöka komma ihåg att jag är livets mening för någon. Att jag fortfarande är den kvinnan han helst av alla vill ha. Att han inte kan tänka sig en framtid utan just mig.
Jag tror det är bra att åtminstone ha den känslan i bakhuvudet de dagar man tvivlar på om man verkligen vill att livet ska se ut såhär i fortsättningen.

2008 ska bli ett bra år. Det 24:e året som gift. Det kommer att bli en himla massa prat!

På banan igen

Av , , Bli först att kommentera 0

Det kanske är dags att ta sig i kragen. Julen har verkligen förslappat mig å det grövsta. Jag tänker skylla på att jag har varit sjuk och att det har krisat på alla möjliga fronter. Ungarna har också varit sjuka. Kusinerna från Göteborg har varit här och ockuperat soffan och TV:n till Julias stora förtret. Hon konstaterade igår att hon tillbringat jullovet mellan Discovery och Disney Channel. Inte det minsta lilla Kanal 5, och det, det ’är ett trauma för henne.

Min man har bytt jobb och jobbar numera med ensamkommande flyktingbarn. Det ställde givetvis hela livet på ända eftersom arbetstiderna kastades om ganska rejält. Allt har ju sin inkörningsfas.

Jag och en kille jag känner tog ett gemensamt nyårslöfte. 2008 ska vi satsa mer tid på oss själva än vi gjorde 2007. Det känns ju som nästan omöjligt att misslyckas med?