Knä-ppt

11-åringen hoppar omkring på ett ben hemma. Eller hoppar var kanske lite att ta i. Han haltar faktiskt inte ens. Han vill helst inte överhuvudtaget röra sitt högra ben efter det sista åket i slalombacken i söndags. Det slutade någonstans mitt i backen och sen blev det skoter ner. Sjuktransport.

Nu är ju lillsonen ibland lite italiano i mina ögon. Ni vet sådär att man kan tycka lite synd om sig själv lite väl mycket. Så när hans kompis ringde hem från backen tidigare under dagen och meddelade att Anton hade ont i höften och slagit loss en tand i en vurpa, så ryckte jag väl lite på axlarna, det medges. Jag menar, tänder växer ju allt som oftast fast och det är väl få barn som bryter höften? Och visst åkte han som om inget hade hänt en kvart senare. Så jag fortsatte att rycka på axlarna.
Och jag var på vippen att göra det när jag nu när jag skulle baxa in honom från skotern i bilen, men det hjärtskärande skrik han gav upp när jag rörde hans knä fick mig till slut att vekna. Ungen hade ont. Ordentligt ont.
Fattar nån hur tung en bastant 11-åring är om man ska lyfta in honom på toa? Han är ju snart lika lång som jag dessutom. Det var en mardröm innan jag hade fått ner honom sittande på en kontorsstol med hjul så att jag kunde transportera runt honom i huset.

Så nu har han varit extremt stillsam i två dagar. Han sover i äldsta syrrans lediga säng på nätterna med mobilen på huvudkudden, för att kunna påkalla sina föräldrars uppmärksamhet nattetid. Och det gör han minsann. Så de två nätter min man har sovit hemma nu, har till slut tillbringats på madrass på golvet hos Anton. Och jag börjar känna mig rätt så van vid att disponera hela dubbelsängen ensam. Idag jobbar maken heldygn och kommer hem först i morgon. Jag gissar att det är min tur att sova på madrassen.