Han sken i kapp med solen. Framför mig den dagen stod en hockeyspelare som just i ögonblicket såg ut som någon som hade kommit på sitt livs practical joke. Eller som en tioåring som hittat den ultimata morsdagspresenten.

Det finns förstås en bakgrund till att en den här killen som då hade spelat sex säsonger i Skellefteå AIK, laget som numera betraktas som min personliga ärkefiende, stod framför just mig på en gata i Umeå.
Hans rykte föregick honom när han kom till min sons klubb den hösten. Lite av Norrlands "bad guy". En västerbottnisk Per Ledin. En drömspelare för den gul-svarta halvan av min familj.
Den här hockeyspelaren fick naturligtvis rätt så snabbt klart för sig hur mitt familjeförhållande såg ut, eftersom min Skellefteå-anhängare till son var målvakt i laget och hans dito far var A-lagsansvarig. Och så jag då. Mamman med Leksandshjärtat. En bitterljuv blandning skulle man kunna säga.
Första intervjun noterade han förvånat min Leksandshalsduk.
"Men när Skellefteå möter Leksand håller du väl på Skellefteå?"
"Du är inte klok" svarade jag.
"Är du seriös?" undrade han på sin bredaste Skellefteå-dialekt.
Jag minns att jag i det ögonblicket funderade på om HAN var riktigt klok? Hur svårt kan det vara att inte hålla på Skellefteå?

Under åren hade vi en hel del med varandra att göra. En del var vi överens om – annat inte. En spektakulär spelare som ständigt omges av rykten kan vara guld för en frilansjournalist. Han var inte överlycklig när jag gjorde nyhet av att han fått en månads avstängning för att han i ilska kallat en domare nåt han inte borde. Det blev en riksnyhet, ja, det är väl en av få artiklar jag skrivit som översattes även i norsk press. En sådan där nyhet som man bara "ser" om man är väldigt initierad i vad som händer i en klubb. När jag ringde honom den gången och sa att jag faktiskt tänkte dra upp den som nyhet nu när domen kommit, suckade han djupt. Efter många om och men och irriterade ord sa han: Skriv det du tycker jag har sagt, det blir alltid bättre än om jag har sagt det själv.

Å andra sidan jag var inte glad när han utan förvarning drog härifrån till allsvenska Sundsvall mitt under säsong, utan ett ord till mig. Jag ringde upp för att kolla om det jag just sett på Eliteprospects var sant och jag ringde från min privatmobil, för att han inte skulle känna igen numret. Jag var inte säker på om han hade tänkt svara annars. Det gjorde han, men han svarade inte "Hej" eller ens med sitt namn.
Han öppningsreplik löd "Är du förbannad Monica?" Det var jag. Tro mig. Men jag insåg också att han alltså hade lagt in mitt privatnummer i sin telefon.
När jag kommenterade det svarade han bara
’Jag har alla dina nummer. Det tänker jag alltid ha’
Men en sak är säker. Vi har haft en väldigt rak kommunikation.

Det märkliga var att när jag stod i Skellefteå Isstadion den där hemska kvällen den våren och insåg att det förmodligen var kört för Leksand, så var det den här killen jag tänkte på. Det gick plötsligt upp för mig att jag skulle tvingas se matcher mot Sundsvall. Jag hann tänka på exakt VAD jag skulle göra för att få honom i obalans under match mot Sundsvall om han skulle bli kvar där.
Morgonen efter ringde min mobil. Det var han.
"Lever du? Jag trodde aldrig du skulle svara" sa han.
Jag kan inte påstå att jag hade lust. Men jag förstår att han gärna ville ta tillfället att i egenskap av Skellefteåbo trycka till en stackare som jag.
"Du var den första jag tänkte på igår kväll" fortsatte han.
"Ironiskt nog var du den första jag tänkte på också" svarade jag innan vi avhandlade den nödvändiga hockeyn.

På en hockeyavslutning helgen efter dök han plötsligt upp. Det var som vanligt en massa tal och utdelningar av diverse blombuketter för allehanda prestationer under året. Ledare, ordförande, spelare, tränare, ja ni vet. Men när middagen är klar, så reser sig den här killen och vill hålla ett eget tal. Det tog en stund innan jag fattade att det var till mig och jag medger att jag bävade lite. Men så kom något överraskande. Han sa att jag var den journalist som alltid hade hållit ord, som aldrig felciterat honom, som alltid varit rak mot honom, även när vi hade haft väldigt olika åsikter och jag varit jäkligt jobbig. Och då hade han ändå pratat med många under sin karriär.
Man får som regel mest ta skit från folk i mitt jobb, så det där kändes ändå rätt bra. Han avslutade med att säga "Jag ska fixa dig en present, jag lovar".

Jag tog inte det där på särskilt stort allvar, det föll i glömska. Ni vet, i glada vänners lag en sen lördagkväll blir man ju lätt världens bästa. Alltså blev jag väldigt förvånad när han ett par veckor senare ringde och ville träffa mig. Det var det där med presenten han hade lovat. Och givetvis insåg jag att det var något som skulle trycka till mig en aning, när Leksand tragiskt nog plötsligt var ett allsvenskt lag. Något från Skellefteå?

Och nu, i solen på en gata i Umeå, var stunden kommen. Han räckte fram en liten vit påse, med mjukt innehåll. På en hundradels sekund scannade jag av alla tänkbara mjuka Skellefteå-souvenirer i huvudet. På näthinnan fastnade en "Vi är tillbaka"-tröja i svart och gult. En sån tröja hade dödat mig! Men så långt kunde han väl ändå inte gå?

"Jag vet inte om jag vill ge dig glädjen att se mig hålla i det som finns i påsen ens" sa jag avmätt, medan jag var på väg att stoppa ner den oöppnad i väskan.
"Öppna den" svarade han belåtet.
"Är den flamsäker? Kan jag bränna den? "undrade jag.
"Kanske, jo det kan du nog, men öppna nu!"
Han såg så otroligt nöjd ut där han stod. Och jag var lika misstänksam som han var belåten.

Jag vecklade motvilligt upp påsen till slut. Där låg något vitt. Och blått.
Det var en "Leksing tills jag dör"-tröja!
Men inte nog med det. När jag höll upp den såg jag att den var signad av Leksands alla A-lagsspelare. Jag stod bara och gapade.
"Jag tänkte att Leksing tills jag dör, det måste väl passa dig? Det är väl verkligen DU? Gillar du den?" undrade han.
"Gillar?" tjöt jag.
" Du är inte klok?.jag älskar den!"
I den sekunden hade jag kunnat gifta mig med honom utan betänketid! Jag vet inte om jag blivit så glad över någonting någonsin i hela mitt liv.
"Äh, jag känner ju Johan Backlund (och ja han var målvakt i Leksand då ) det vet du ju, så jag ringde honom och sa att jag kände en tjej som jag ville ge nåt speciellt, så han fixade den. Men du är kanske lite sur på honom nu när han gick till Timrå?"
Sur? Jag kan lova att just i det ögonblicket fanns det inte något i hela världen som hade kunnat få mig sur. Innan vi skildes frågade han om jag tänkte ha den på mig när jag kom hem till man och son.
Vad hade kunnat hindra mig?

Väl hemma med tröjan på plats stormade jag in i köket till min man och berättade att jag hade träffat den här killen och fått ett mjukt paket. Maken såg så glatt förväntansfull ut när han sa: "Det är en gul-svart Vi är tillbaka-tröja va?"
Jag slet av mig jackan. Min man stod bara och stirrade. Sen sa han kort att "vissa aldrig upphör att förvåna".

Det var den våren jag insåg att det fanns ett liv efter kvalserien också. Mitt fick definitivt ny energi av omtanken från en "fiende".
Jag är fortfarande rusig över Tröjan. Och allra gladast är jag nog över att han verkligen hade tänkt till. Att han verkligen ville ge mig något som jag skulle bli glad över och insåg precis exakt vad det skulle vara. Att den här dåvarande 28-åringen gjorde sig besväret. Han skulle ju faktiskt ha kunnat göra som de flesta andra och tagit den enkla vägen via en blomma eller en vinflaska i systemets presentpåse. Eller så hade han bara kunnat glömma alltihop.
Det är några år sedan, men den där tröjan ligger fortfarande vid min säng. Jag blir glad varje gång jag ser den.
Och ikväll blir jag glad om Johan Backlund håller nollan i Timrå.

Min man tycker att jag är ’söt’ när jag kallar Johan Backlund för exleksing. Då undrar jag bara om Skellefteå-ikonen Johan Åkerman inte egentligen är stockholmare? Uppfödd i Bajen och med ett antal elitseriesäsonger i Solna AIK kan man väl knappast kallas Skellefteå-ikon? Nästa gång min man försöker anknyta honom till Skellefteå ska jag prova med att kalla honom ’söt’ så får vi se om det är ’samma lika’

Och om Skellefteå-pojken Johan Backlund säger jag bara att han inte har stått en elitseriematch med Skellefteå. Det gjorde han däremot med Leksand. Ja både Allsvenska och Elitserie. Och när han skulle ’hem’ igen, så gick han till Timrå. Därmed är den diskussionen avslutad. Och Leksandströjan med namnet Backlund på har jag kvar.

Jag gissar att det där ’söt’ är ett uttryck för det kalla krig som normalt förs under kvalserien, men som i år blev lite lugnare just för att Skellefteå klarade sig ur den med ett nödrop.

’Åh vad skönt, nu kan man hålla helt och hållet på Leksand i kvalserien’ sa min man.
Barnen skrattade så de låg dubbelvikta och kallade honom värsta lögnare.
’Seriöst farsan, du skulle aldrig hålla på Leksand, ge dig’

Nu hävdar han att han ABSOLUT kommer att stödja mig och hålla på Leksand, men jag gissar att det handlar om att han vill ha någon form av umgänge med mig närmaste veckorna. Och han inser att det inte kommer att gå om Leksand floppar. Då blir det iskallt tills jag har hämtat mig om en månad eller två.

Jag har världens bästa tandläkare, men jag gillar inte att träffa henne. Makes sense?
Nu har jag lyckats haverera en tand i helgen. Jag skyller naturligtvis allt på henne, eftersom det rök en gammal lagning när jag skulle knixa ner tandtråd i mitt obefintliga mellanrum mellan tänderna. På min tandläkares order förstås! Vad ÄR det med denna hysteriska förkärlek för den där livsfarliga tandtråden? Borde man inte kunna fila bort sina bakterier med en fullständig känslolös laserstråle snart? Eller radioaktivt tuggummi eller nåt?

Hur som helst blev det möjligen lite spill på tandbitar också, för jag tror att hela plomben for och min tunga har utforskat varenda millimeter av den där rundade urgröpningen som känns stort som en enorm krater. Det är lite vasst på sina ställen. Man känner det just innan det börjar ila.

Men helgen såg ju ut som den gjorde. Födelsedagskalas för Anton och handbollsturnering i Sävar på lördag, som följdes av hockeymatch för Anton i Husum på söndag, och kalas för delar av släkten som inte hann med på lördag. Dessutom har jag haft lite extrafolk som bott här i helgen.

Det där gjorde ju att jag sköt upp tandeländet till igår, när läget började bli akut. Då insåg jag att det vore kanske skönt om jag kunde dricka påskmust i helgen utan att skrika. Och tanken på att sitta på någon tandakut i Umeå i påskhelgen kändes inte särskilt lockande. Så idag ska jag dit. 11.20. Prata inte med mig innan dess. Efteråt är jag glad om jag KAN prata.

Min man höll på Charlotte Perrelli i Melodifestivalen. Skyll sig själv. Det vet ju vem som helst att man inte både kan ha tur i spel och tur i kärlek. Och i det här fallet räknas Charlotte som spel och Skellefteå AIK som kärlek. 1-7 mot HV71 och Perrelli i topp.

Och eftersom jag hade otur i spel ( ja asså i melodifestivalen) så måste jag ju ha tur i kärlek i stället och där gills ex-leksingen Johan Backlund som numera är målvakt i Timrå.
Jag skulle onekligen njuta av att se Modo utslaget i fyra raka. Timrå är på god väg. Man får glädjas åt det lilla.

Själv höll jag tummarna för rödbröderna Rongedal. Jag är fortfarande sur för att Etype åkte ut. Tänk så mycket bättre han hade gjort Hero?

När man är nummer fem får man helt enkelt hitta luckorna. Den röda fyrkanten markerar dagen D.

"Ett år kvar med barn i huset". Det konstaterade min man idag när vi gjorde i ordning frukostbrickan åt minstingen Anton som fyller 12 år idag. Ja, så är det ju rent tekniskt. Nästa år den här dagen har vi nämligen bara tonåringar och vuxna i familjen. Inga barn.

Kommer man sist i en syskonskara av fem får man slå sig in i alla fall. Det råder det ingen tvekan om. När Anton föddes var det faktiskt så att jag knappt hade tid att föda barn, tyckte jag. Jag har sparat det där kalenderbladet från månaden då han föddes. Med fyra barn sedan förut var livet fullt av åtaganden och måsten och som den kalendermänniska jag är hade jag förstås skrivit in alla pass i cafeterian på Norrskenshallen, alla födelsedagar, alla jobbdagar, alla möten och tandläkarbesök. Mars är och var en hektisk månad.

Den där kvällen när det plötsligt blev plaskvått i sängen och jag insåg att vattnet hade gått, ja då fick jag nästan panik. Det var drygt två veckor för tidigt och jag visste att alla dagar var fullbokade. Frågan var liksom bara HUR mycket jag skulle tvingas styra om och ändra den där natten. Vilka möten skulle avbokas, vem skulle gå med andra barn till doktorn osv.

Så jag sprang ( ja, eller i alla fall tog mig ner) till köket och granskade kalendern. Döm om min förvåning när det faktiskt var en enda dag den månaden som var helt tom. 15 mars.
På något sätt tror jag att Anton den natten insåg att skulle han ha en chans att ta sig ut, så var det nu eller aldrig! När man är nummer fem får man helt enkelt hitta luckorna.

Jag har varit på dans idag. Det är min själ inte alla dagar man är det sådär vid lunchtid. Gräsmyr hade skoldans med levande dansmusik i form av en gammal skolkompis till mig, Agneta Olsson, som är professionell dansbandssångerska. Tillsammans med sin Peter Grundström har hon uppträtt med Thor-Görans i en massa år och nu gör de för andra året ett gratisuppträdande i hennes gamla grannby för att ungarna ska få lära sig dansa äkta "styrdans".
När jag kom dit möttes jag av en del barn som kände igen mig och som genast förstod att det skulle tas en massa bilder. Och som vanligt har jag inget definitivt svar på frågan "kommer jag i tidningen".
Jag förklarade som alltid att det inte är jag som väljer bilder och att de kanske kommer med, kanske inte. När jag har rett ut det med de små liven är det en kille på ungefär 12 år som säger
"Och resten av bilderna, de hamnar i din blogg va?"

Jag måste ha en vid läsekrets!

"Mamma, varför kokar du pasta NU?" undrade sonen när han passerade mig vid diskbänken för en kvart sedan. Frågan är väl relevant gissar jag. Det kanske inte är vad man ska roa sig med halv tolv en onsdag kväll? Men friluftsdagen i morgon gav mig ingen nåd och eftersom jag har tillbringat kvällen med jobb och föräldramöte och dagen med Niklas Wikegård, så var det bara att bita i det sura äpplet.

Wikegård ja. Han har inte halkat ner på listan efter dagens möte. Nä, han får nog stå kvar som potentiellt ragg i mitt nästa liv. För den mannen har en blick som tilltalar mig. Lite sådär halvgalen, men med en jäkla glimt. Man kan aldrig vara riktigt säker på var man har honom. Men han är beskedligare i verkligheten än på TV.

En riktigt bra föreläsning var det i alla fall. Mycket gammalt, men också mycket nytt. Tänkvärda saker. Jag ska genast ta diskussionen hemma och överföra valda delar till äktenskapet. Åh, vad min man kommer att älska det. Eller inte.

Skellefteåtränaren har den lilla egenheten att han ritar planlösningar efter Skellefteå-förluster. Ikväll slapp han. Annars kanske jag hade fått mig en ny villa?

Skellefteås tränare Per- Erik "Perra" Johnsson såg trött ut. Själv sneglar jag lite på den där planlösningen han ritade i TV-sändningen med mig. Den som just nu sitter på väggen hemma i mitt hus, efter att den dedikerats till min man om det nu skulle bli skilsmässa efter kvalserien.
Jag konstaterar att "Perra" aldrig i livet skulle ha orkat rita ett nytt hus ikväll så det var väl en jäkla tur att han får sova i stället i natt.
Lite mindre sömn blir det väl för äldste sonen som är på väg hem från Skellefteå och som jag tror börjar sex i morgon bitti.

Själv har jag just jobbat klart och konstaterar med en gäspning att det här ointressanta SM-slutspelet är en transportsträcka inför den verkliga rysaren som börjar om en vecka.

Skellefteå-matchen är slut och Skellefteå har petat in en segerpuck i matchslutet. Min man och yngste son sitter i soffan och är lyckligt ovetande om resultatet. De ser nämligen matchen i efterskott och alla telefoner är avstängda för den händelse att någon skulle komma på idén att ringa. Min man har dessutom tappat rösten i sin förkylning, men ändå lyckas han föra ett himla liv. Hur fasen går det till? Just nu avrättar han spelare efter spelare verbalt. Han avrättar domaren också. Men inte just nu, för nu plockade han ut en HV-spelare och Skellefteå har begärt timeout. Och jag, jag sitter vid datorn och väntar på det öronbedövande vrålet som kommer att komma om en knapp minut när Skellefteå vinner även i den inspelade matchen.
Jag är beredd med händerna för öronen!

Jag och min kompis skulle se film i fredagskväll. Eftersom jag är den i familjen som ser absolut minst film och TV i huset bad jag barnen plocka fram en lämplig film för två medelålders kvinnor. Förslagen haglade och i brist på gamla avsnitt av Desperate Housewives enades två av dem av en film som var lagom lättsam och rolig en fredagkväll.
Sist vi såg film med 16-åringen fick hon sitta med under Bergmans Scener ur ett äktenskap som jag så gärna ville se som vuxen.
När hon nu fick höra filmvalet tittade hon helt oförstående på mig.
Julia: Ska ni se DEN?
Jag: Ja, Isa och Anton tycker den var kul.
Julia: Jag tror inte den är så lämplig för dig om man säger så
Jag: Nähä? Varför inte?
Julia: Därför att pappa och Anton skrattade hejdlöst hela filmen.
Jag: Men hallå, skulle inte jag och pappa kunna tycka att samma film är rolig.
Julia: (mycket misstroende) Seriöst mamma, han gapskrattade.

Behöver jag säga att jag och väninnan somnade efter en kvart och sov gott med varsitt vinglas i handen till slutvinjetten väckte oss?