Min andra man

Okej, ni vet vad jag sa. Ska man träffa killar i USA så ska man välja med omsorg. Nu tycks min dotter ha tagit mamma på orden. För gissa om hon springer på ett synnerligen bra objekt, det första hon gör i Miami. Hon hade lagt in en bild på Facebook, med den informativa texten "Till mamma"

Vid sidan av min man (naturligtvis) finns det en annan man som jag är smått besatt i. Och han spelar inte ens i Leksand. Mats Sundin. Ja, jag vet att han är stockholmare och allt, men det hjälps inte, jag dyrkar honom. Så mycket att han faktiskt sitter i guldram på min köksvägg. Han sitter inom synhåll från min arbetsplats. Ja, han sitter till och med vid mitt badrumsskåp för att jag blir på så pigg av att se hans leende när jag är trött på morgonen.

Men i den här orättvisa världen bar det sig inte bättre än att min man åkte med sin kompis till Toronto för fem år sedan, för att bland annat se Sundin spela hockey. Han fick också se när han fick typ alla tänder utslagna. Under de nära tre veckor han var borta drömde jag alla möjliga osannolika drömmar om VAD han skulle komma hem med till mig från Toronto. Naturligtvis skulle det bli en Sundin-grej, frågan var liksom bara VAD. Jag menar, män klagar på att det är svårt med presenter till sin fru, men det här var väl då en straffspark grande.

Så när min man kom hem plockade han upp Sundin-grej efter Sundingrej. Det var tröjor, kepsar, idolbilder, tröjor. Till barnen. Till slut, när vi blev ensamma, lirkade han fram ett litet paket till mig. Ett som tyvärr såg alldeles för litet ut för att innehålla en matchtröja med nummer 13 Sundin på. Jag slet förväntansfullt upp det där paketet som en femåring på julafton. Där låg något helt annat. Något utan minsta lilla anknytning till Sundin.

Jag blev faktiskt helt förstummad. Och jag blev, trots att jag var 40 år, fullständigt förkrossad. Ungefär där insåg min man att han hade gjort någon typ av feltänk. Han hade missat den enklaste straffsparken i sitt 40-åriga liv. Öppet mål, utan målvakt, på två meters håll.

Vid middagen säger vår då sju-årige son det som alla barnen tänker, men som ingen vågar säga. "Pappa, varför har du köpt Mats Sundin-grejer till alla utom mamma, hon är ju den enda som tycker om honom"
Ja, det var min själ en relevant fråga. Jag kan berätta att den där kvällen nog inte blev vad varken min man eller jag hoppats på. Det låg liksom en blöt filt över stämningen.

Senare övergick jag till att fundera på om det var hans undermedvetna som låg bakom. Om han på något sätt omedvetet försökte markera att han faktiskt inte ville ha en fru som springer på hockey och lägger sig i "manliga" intressen, utan hellre ville ha en som ägnar lite mer tid åt köksgardiner och korsstygnsbroderier?

Men för något år sen skaffade en av mina väninnor en ny kille. Plötsligt en kväll kom hon med ett paket till mig. Det var ett foto av Mats Sundin, signerat av Sundin själv, till Monica. Det visade sig att väninnans nya pojkvän var bästis med Sundins bror och hade berättat historien om den stackars frun i Nordmaling som inte fick en enda Sundinpryl från sin mans Toronto-resa. Det är den bilden som numera sitter i det rum jag vistas mest, mitt kök.

Och nu fick jag alltså ett sms från min dotter. "Jo, vi träffade Sundin i en affär vid vårt hotell. Skittrevlig. Han sa att jag skulle hälsa mamma"
Historien om den besvikna frun kommer att följa Sundin i olika former, berättad av olika personer, på olika platser i världen, resten av livet. Jag lovar och svär. Och min man är numera nästan förlåten.