Spöa barn

I morse när klockan ringde var jag helt säker på att det var min man som skulle kliva upp. Jag somnade liksom till igen in i ren medvetslöshet och blev sen så jäkla irriterad när han inte klev upp och slog av sin mobil. Så jag knuffade till honom med armbågen. Ordentligt. Det där "aj" som följde lät inte som han. Först då kom jag ihåg att min man inte är hemma den här morgonen heller och att det, trots att det var min sovmorgon, faktiskt var min mobil som pep. Jag hade uppenbarligen fått annat manligt sällskap under natten, insåg jag när Anton yrvaket tittade upp, väckt av armbågen.
När jag hade hämtat mig och klarnat till i tanken insåg jag att det är sånt där som kan rasera hela mitt liv när han ställer upp i Sanningens Ögonblick om femton år och får frågan: Slog din mamma dig när du var barn och han svarar Nej.
Och datorn säger "Svaret är Falskt.
Jag undrar vad min man skulle svara?
Nu tycker jag ju faktiskt inte man ska slå sin man heller, men vassa armbågar måste väl vara tillåtet om man inte slår av sin väckarklocka?
I morgon ska jag spöa mig själv om jag inte slår av den.