Min man och jag har just varit och ätit lunch på en restaurang i stan och han är på särdeles gott humör. Det är jag som kör.
Jag: Var ska vi åka nu då?
Han: Det spelar ingen roll älskling, vi åker dit du vill?
Jag: Jamen vart vill du åka?
Han: Jag vill åka med dig dit du vill åka. Jag följer dig till världens ände om du vill!
Jag: Okej, då blir det plant-affären (säger jag och svänger ut mot Plantagen)

Han blir tyst i tio sekunder. Sen säger han "Shit vad dum jag är".
Efter ytterligare tio sekunders tystnad säger han " Eller snarare shit, vad smart du är"
Följt av en suck och ett "Jag gick rakt i fällan"

Tja, vissa strategier har man väl lärt sig genom åren.

Det bli ofta en del diskussioner om lärare när barn ur olika årskullar är hemma samtidigt. 21-åringen börjar känna sig gammal när hon upptäcker att det är fem år sen hon började gymnasiet. Och 16-åringen som går första året inser redan nu att de lärare som fanns på Artedi när hon gick i fjol, delvis är utbytta. Alltså ska lillasyster Isa i sjuan ha genomgång.
Julia: Alltså vem är han?
Isa: Det är vår engelskalärare.
Julia: Jamen hur ser han ut?
Isa: Han är liten, mörkhyad och glutenintolerant.

Där brister pappa ut i gapskratt
Isa ( surt) : Vad är det med det då?
Pappa: Jamen jag tyckte att det är en så rolig beskrivning, det där med gluten.
Isa: Ja, vaddå, han har ju det, tror jag.
Pappa: Jag tänkte bara att det är svårt att känna igen någon som har gluten på utseendet.
Isa: Jaha, men jag beskriver honom alltid så. Jag har i alla fall hört honom fråga efter glutenfritt bröd på matan.

Nu är det så att Isa gillar sin engelskalärare. Det fanns inte ett uns av negativ värdering i det hon sa, det var bara en bra beskrivning.
Själv hann jag fundera på vad polisen skulle trycka upp för fantombild av en man som är liten, mörkhyad och glutenintolerant, om han nu någon gång skulle misstänkas för nåt.

Jag har någon form av motto i bakhuvudet i mitt dagliga liv. Det är att många i maktposition som är dörädda för journalister har något att dölja. "Skriv inte om det där" är för mig ofta samma sak som att säga "Här har jag gömt en massa olustiga saker som jag inte vill att skattebetalarna ska få veta".
Det många har svårt att förstå är faktiskt att det är just det som är mitt jobb. Att granska. Mitt jobb är inte bara att få fram roliga och positiva nyheter från Nordmaling. Mitt jobb är också att granska. Det är lätt att folk glömmer det.
Ibland är det som att folk tror att jag skriver allt elände jag bara kan för att jag tycker det är roligt. Man hallå, tänk till lite nu. Du kan välja mellan A och B.

A: Jag åker ut och gör ett jobb på en skolklass som spelar teater. Alla är glada över att jag kommer. Dagen efter ringer och smsar folk över vilken fin artikel jag skrivit. Ja, jag behandlas faktiskt som en hjältinna!

B: Jag skriver en artikel om att kommunen har betalat ut skattebetalarnas pengar till något man inte ska. Ingen inblandad är glad över att jag ringer. Ingen vill yttra sig. Jag får ta en massa tråkiga kommentarer. En inblandad ringer och mer eller mindre hotar mig för jag tänker skriva om det där. Dagen efter får jag en massa ilskna samtal, mail och sms över vilken skit jag skriver. En del är arga för att de inte fått yttra sig. En del påstår till annat folk att de blivit felciterade trots att de fått läsa igenom texten innan och själva godkänt den efter att de själva dessutom gjort ändringar. Jag får ingen chans att försvara mig, eftersom det här är saker jag ofta får höra i andra hand.

I båda fallen har jag skött mitt jobb korrekt. Vilket tror ni är det trevligare av jobben?
Jag svarar tveklöst att alternativ A, skolteatern, är lindrigast för mig. Det är fasen i mig ingen dans på rosor att få en massa skäll. Det är många jobb jag får ont i magen av redan från första sekund. Det är inte roligt att bli kallad hyena. Det är inte roligt att bli hotad i telefon, eller att få en lur i örat som igår.
Däremot är jag inte så säker på att alla som vill läsa nyheter från Nordmaling bara vill läsa om skolteatrar. Mixen är förstås bäst. Jag vill verkligen att alla sidor ska belysas. Och även om det ibland är ett riktigt skitjobb att rota i sådant som är fel och dolt under ytan, så måste någon göra det.
"Varför måste vi ta det där i tidning, kan vi inte få reda ut det utan att du skriver om det" säger man ibland.
Varför är det så farligt att belysa fel i tidning? Så att folk ser att här kommer man faktiskt att ta itu med saker. Snacket på byn som ibland innehåller verkliga felaktigheter kan få en helt annan inriktning när man får rena fakta i tidningen. Och faktum är att när det väl har kommit på tidningssidorna börjar det ibland hända saker. Läsarna börjar ställa krav. Det sker förändringar. Bra förändringar.

Vår nya kommunchef sa en gång till sina anställda något som jag tycker man verkligen ska ta fasta på. "Att försöka dölja ett fel är faktiskt att fela en gång till"
Jag håller med honom. Öppenhet är något jag värderar högt. Som sagt, inget är så hemligt att man inte kan prata om det i Nordmaling. Eller?

Kommentar överflödig

Ni har väl sett alla tonårsbilder som era ungar tar med sina mobiltelefoner? Kind-mot-kind-bilder vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Här kommer en till. Jag tror det är det som kallas generationsväxling?

Nä allvarligt, jag börjar förstå det där med att det finns speciella bindningar mellan morföräldrar och deras barnbarn. Jag insåg det någonstans när jag såg bilden som Sofia hade tagit på sig och mormor i varsitt par solglasögon. Nu har Sofia dessutom fått låna bilen av min mamma över sommaren, för att kunna pendla till jobbet i Umeå. Gissa om hon är glad. Så glad att hon raskt gjorde en tavla till mormor med bilden och passande text. Och jag tror mormor blev nästan lika glad över bilden faktiskt. Den är ju faktiskt lite cool.

Jag hörde en alldeles underbar historia på Konsum i lördags. Jag träffade en bekant som är i ungefär samma ålder, med ungefär samma typ av hektiska familjeliv och med ett långvarigt och fortfarande pågående äktenskap. Vi pratade om passion där över laxfiléerna i kyldisken.
"Man får ju peta in någon klabb då och då och blåsa lite på glöden" sa hon apropå det här med att man måste ta sig tid för varandra och åka iväg ensamma utan barn ibland.
Den här kvinnan jobbar mycket med människor och hade träffat en gammal dam som varit gift i ungefär hur många år som helst.
"Men har du aldrig funderat på att lämna din man" hade min bekant frågat.
"Nej, aldrig " svarade damen.
"Jamen någon gång? Har du verkligen aldrig under hela livet funderat på att lämna honom?"
"Nä, men jag har funderat på att dräpa honom ibland" svarade damen.

Det där måste vara äkta kärlek. Och jag är nog inte den enda som känner igen mig.

Alltså. Jag har jobbat som en liten slav i i flera veckor nu. Varenda jäkla människa runt omkring mig blir brunare och brunare och ser piggare och fräschare ut. Lagom till jag får min första lediga dag på evigheter kan man ju gissa vad det blir för väder. Det är närmast snökänning i luften!

Jag frös som fasen om mina bara ben på en fotbollsläktare i Robertsfors, dit vid åkte åtta i morse. Fast det var ändå värt hela resan för Nordmalings bollklubbs flickor -94 tog sin andra seger i karriären tror jag. Och nog för att det brukar vara livat och glatt i bilen hem även efter förlusterna, men det var ändå ett snäpp muntrare idag.
Den första matchen vann de förresten mot ärkerivalen Rundvik för några år sedan i Stinsen Cup. En match där Rundvik hade allt spel, brände en straff och med hjälp av några äldre spelare på plan tryckte tillbaka NBK till sista matchminuten. Då gjorde NBK mål och jublet visste inga gränser. Klyschan som jag sa till tränare Nylander efter matchen satt fint.
"Derby är derby"

Vi har nästan levt på den matchen sen dess. Nu väntar en ny tid. Vi är på gång!

Jag vaknade av knäppet i ytterdörren strax före nio i morse. Det dörrrknäppet ligger på någon våglängd som jag per automatik registrerar utan att jag vet om det nästan. Vardagsmorgnar när jag faktiskt får sova till kvart över sju normalt ( och dessutom tror att jag har gjort det när klockan ringer och plågar mig) har jag ändå på något underligt vis registrerat om dörren knäppte klockan 5.55 varje morgon när Petter går till jobbet på fritids, jag har noterat knäppet 06.50 när Julia går till bussen för att hinna till Midgårdsskolan i Umeå. Jag behöver ju inte bry mig om någon av dem, den enda jag egentligen måste ha koll på att han kliver upp och kommer iväg är 12-åringen. Men ändå, det är som att det sitter i ryggmärgen.

Så när jag någonstans idag inser att jag har noterat knäppet i dörren börjar tankarna snurra. Vem är uppe den där tiden i vårt morgonsömniga hus? Har Petter brännbollsträning i Umeå? Var Isas fotbollsmatch inte 10.30 här på hemmaplan? Ska Julia till stan med bussen för att shoppa? Har Anton kommit hem från fotbollslägret i förtid och sovit hemma i natt utan att jag märkt det? Vad är det jag har missat? Eller har vi helt enkelt besök? Det händer med jämna mellanrum att våra bekanta kliver in och går ett varv innan man konstaterar att här var det ingen vaken.

Så jag går ner, ser att poker-programmet står på pause på stor-TV:n i vardagsrummet och drar slutsatsen att det är Petter som är uppe. Men varför?
När jag slagit mig ner med tidningen i solen på altanen på baksidan kommer han tillbaka hem.
Jag: Var har du varit?
Han: Ute.
Jag: Kunde du inte sova eller har du en tid att passa?
Han: Vad menar du?
Jag: Ska du bort?
Han: Nej
Jag: Kunde du inte sova idag?
Han: Du morsan, när man börjar jobba sex varje morgon är det här en ganska fet sovmorgon. Du kanske inte visste det.

Hela ryggmärgskänslan säger mig att det är något fel när ens 19-åring är uppe flera timmar innan man själv hade planerat att vakna, en vanlig lördag? Eller så är de bara på väg att bli vuxna, medan jag är utarbetad?

Jag funderade lite mer på det där med vilka som blir drabbade av mitt jobb, alldeles oförskyllt.
Min svåger jobbar på Pumpex. Om det är nån som aldrig säger ett ord till mig om vad som pågår där, så är det han. Men självklart tror alla att det är han som informerar mig om vad som händer där. För några år sen hade Pumpex en ny chef som direkt fick ta itu med mig, när jag ringde för att fråga om en massa nedskärningar som gjorts. Han muttrade en del när jag kom dit, men lovade att jag skulle få ta en bild inne på företaget. Direkt när jag kom in var det en kille som hejade med ett "Tjena Monkan". Chefen tittade på killen, han tittade på mig, och när vi gick väste han " Bra, då vet jag vem du känner här som är din informatör".
Det roliga var bara att innan vi hade passerat genom hela fabriken så var det 95 procent av de anställda som hade ropat "Tjena Monkan". Halva hockeylaget jobbade där på den tiden. Chefen började bli förvirrad.
"Nordmaling är ett litet ställe, alla känner alla. Lär dig det" sa jag med en blink till "storstadschefen" när jag gick. Han såg lite bedrövad ut där han stod. Jag undrar om han tänkte att det här kunde bli jobbiga år framöver?
Den chefen blev för övrigt inte långvarig här.

Vem som hade berättat för mig om nedskärningarna? Tja, han jobbade inte ens på Pumpex och var definitivt inte släkt med mig. Och det finns ju trots allt närmare 7000 personer i kommunen att välja på då. Tough shit.

Jag slog just upp tidningen och ser bilden på min mans arbetsplats, som kan bli en dyrsmäll för kommunen. Han sover fortfarande, men jag vet att när han slår upp tidningen kommer jordens djupaste suck. För trots att han är oskyldig till allt jag skriver så dras han ofta med i fallet.
Det här är ett sånt exempel. För inte fasen har personalen där någon koll på kommunens fastighetsaffärer. Men givetvis tror alla att det här har diskuterats på min mans jobb och han har "skvallrat". Och ska man vara krass så har han ju faktiskt sin meddelarfrihet som alla andra, till journalister. Det där är en fråga som jag tror jag ska ta upp i en senare blogg.

Om folk visste hur många dagar jag upplyser min man om vad som faktiskt pågår kring och i hans verksamhet. Saker som han inte hade en aning om. Uppgifter som kommer från olika protokoll på kommunmöten som jag sitter och går igenom.
Det här med ersättningarna till gode män är en sådan sak. Jag såg i en föredraglista från arbetsutskottet att överförmyndarnämnden behövde mer pengar för nästa år.
Varför då? tänker jag förstås. Har det runnit ut mer pengar än vad man beräknat och i så fall varför, tänker jag.
Av den anledningen plockade jag ut arvodeslistorna som ju är offentlig handling, även om jag fick tjafsa en del med berörd handläggare för att få ut dem. Jag hoppas att personen ifråga inte var säker på om han fick lämna ut dem, för jag UTGÅR ifrån att han inte försökte undanhålla dem. Sånt får man nämligen inte göra i offentlig förvaltning. Jag gick raka vägen till kommunchefen som lämnade ut handlingarna i en blink.
"Självklart, det här är inga hemligheter, du har all rätt i världen att läsa dem" sa Magnus Haglund.

Jag tror ingen var mer förvånad än min man när han såg listorna på mitt skrivbord. Och självklart insåg han direkt att han skulle få en massa skit för något han inte hade den blekaste aning om och som han är helt oskyldig till att ha sagt ett ord om. Taskigt va?

Vår äldsta dotter har sökt en mediautbildning på högskolan i höst. När hon började ett mediaprogram på gymnasiet för en massa år sedan sa min man: Du tänker med andra ord aldrig gifta dig och skaffa familj? Om du ska bli journalist kan du glömma det, det finns ingen man som vill gifta sig med en sån, tro mig!

Det kom förmodligen från hjärtat. Och hjärnan.Jag var ju inte journalist när vi gifte oss. Med åren har han fått utstå ganska mycket utan att han haft det minsta lilla med mitt jobb att göra. Numera har det övergått i en lätt suck över att han inser vad som kommer.
Så därför skickar jag en puss till min sovande man som faktiskt får ta en del skit för min räkning han också. Jag säger som Grynet. Ta ingen skit älskling!

Jodå, det blev en långdag till. Jag är just klar med jobbet och just nu är jag ganska spyless efter att ha jobbat i mer eller mindre ett svep sedan 5.20 i morse. Min man har gått omkring här ikväll och försökt hålla upp ögonen. Han hade sovit 45 minuter i natt på sin sovande natt på jobbet och var av förklarliga skäl hyfsat trött när han kom hem i eftermiddags. Och där möttes han av en lika trött fru. Det var väl ingen högoddsare att en skitsak blev konflikt direkt.
Å andra sidan så har vi efter extremt mycket prat kommit så långt att vi båda insåg varför man trillar ner i grälgropen en sån här dag. Därför var det ganska lätt att ta sig upp igen.

Nu väntar vi bara på att få isäng minstingen och sen, sen, sen? sen ska vi lägga oss och?..sova! Det finns inte en chans på miljonen att någon av oss håller ögonen uppe längre än tre minuter efter att vi landat på våra respektive kuddar.
Å andra sidan – den som sover syndar icke.