Arg på döden

Jag blev så himla arg idag. Arg på den här skitvärlden där saker är så orättvisa. Och så blev jag plötsligt arg på vänner som inte längre finns i livet. Hur kan de liksom bara gå och dö ifrån mig?? Fan också.
Som om de hade något val.
Min logik haltar.

Men gråten i halsen tog i alla fall ledigt för en stund. Det är lättare att vara arg än ledsen.

Så istället för att gråta mer idag gick jag ut och klippte gräs i ilska. Det var nästan befriande att massakrera tuvorna, ge igen på högre makter liksom. Håller jag på att få en knäpp?
Jag har tappat fler nära vänner till andra sidan, de senaste åren. Smärtsamma förluster. Juli är en riktigt svart månad. Jag hamnar alltid i en dipp den här tiden på sommaren.
Kan jag stryka Juli ur min kalender? Stänga in mig? Spola förbi skiten?

Men så tänker jag på Tomas Di Levas ord. "Även den som inte vågar leva dör en dag"
Och jag tröstar mig med att mina bortgångna vänner faktiskt har lyckats med just det. Att verkligen våga leva in i det sista.