Tre år

Jag har varit i stugan idag. Precis som den här dagen för exakt tre år sedan. Det var samma väder då. Jag satt på klipphällan och tittade ut över solglittret på sjön. Jag hade just fått telefonsamtalet om att min älskade väninna Eva hade tagit sitt sista andetag. Och jag tänkte samma sak idag som då. Var finns du nu Eva? Känner du att jag tänker på dig?

Det här är ett dagboksblad från min sista helg med Eva, några veckor innan hon dog.

"””””””’
Min Eva, som numera är svårt sjuk i cancer börjar släppa taget om livet en smula. Det var anledningen till att jag åkte ner till Stockholm i fredags. Hon hade en natt insett att det var så många av dem som står henne nära just nu som aldrig hade setts. Så hon ringde mig och undrade om jag inte kunde komma ner nu och vara med på fest för alla hennes vänner. En sorts genrep inför begravningen a la ’Tisdagarna med Morrie’.

Eva var förändrad. Det har hänt mycket på de veckor som gått sedan vi sågs senast. Svullnaden över magen, till den numera späda lilla kroppen, gjorde att hon såg höggravid ut. Ansiktet var väldigt svullet av all cortison, håret hade börjat växa ut i små fjun. Men hon hade kvar blicken. Och hon var så lycklig över att jag var där. Jag insåg någonstans precis i det ögonblicket att jag betyder massor för henne. Jo, visst, jag borde veta det. Men det var plötsligt så kristallklart.

Eva var lysande glad där hon gick omkring med sina slangar från dränaget hängande runt halsen. Vi lagade mat, en massa märkligheter förstås eftersom hon är uppvuxen i restaurangfamilj. Allt gjorde vi i lågt tempo, men vi gjorde det. Jag dammtorkade och diskade kristallglas, vek tvätt och strök dukar, med strykbrädan i Evas sovrum när hon behövde vila. ’Jag vill bara vara i närheten av dig hela tiden nu’ sa hon.

Och hon var liksom så fridfull på något sätt. Förväntansfull.

Sent på lördag kväll kom vi i säng. Då hade hon vilat rätt så mycket under dagen, trots allt. Själv kunde jag inte sova. Låg på soffan i vardagsrummet och tittade ut på den midnattsblå himlen över Stadshustaket. Lyssnade på sirener och försökta hålla tillbaka jobb-adrenalin-påslaget. Somnade vid fyrasnåret och väcktes vid sju av Eva som stod vid min soffa och undrade om jag ville göra henne sällskap vid frukosten.

SÅ vi åt och så gjorde vi klart det sista inför festen. Vi pratade och pratade om precis allting. Om livet, om döden och Den sista tiden.

Festen var så otroligt lyckad och det var så härligt att hon fick den precis som hon ville. VI som står henne nära är komplett olika varandra, men har en gemensam nämnare: Människor som tycker om andra människor.
Och Eva sken som solen när hon sprättade champagnen hon hade tänkt spara tills hon blev frisk. En Moët et Chandon.
När gästerna gått hem, efter tio timmar, skickade jag i säng henne och tog hand om det sista själv. Hon bad mig komma och lägga sig bredvid henne och sa att hennes man faktiskt fick sova i soffan.

Hon sov så fjärilslätt, vaknade till med jämna mellanrum, en gång var tionde minut. Började prata om något. En lös tråd som ändå har sin plats i livsväven. Om hur rädd hon är. Om hur hon känner sig lurad på flickornas uppväxt, allt hon kommer att gå miste om. Om hur mycket vi har betytt för varandra. Om de lyckligaste stunderna hon haft. Om hur hon tänker sig begravningen, var hon vill bli strödd för vinden. Om att släppa taget.

Vi låg där i mörkret, hand i hand och viskade. Drog upp riktlinjer. Sånt som jag ska se till blir av när hon är borta. Vi pratade begravningsmusik. Begravningsmat. Vilka som gör vad. Praktiskt och väldigt nödvändigt för Eva.

Slumrade till, vaknade vid femtiden och hjälpte henne med dränagepåsen. Fortsatte pratet, ömsom gråtande, ömsom skrattande. Som att vara tonåring igen, som Eva uttryckte det. Många människor har olika små delar av hennes liv. " Men att det bara är du som har alla sanningar. Hela bilden"

Klev upp och åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka till Stockholms sjukhem och få blod. Hon visade mig vilket rum hon bestämt sig för att dö i. Vilka i personalen hon tyckte extra om. Vi halvsov medan hon fick lymfmassage. Hon i sängen, jag i fåtöljen.

Och hon pratade hela tiden om att jag skulle fatta vilken tillgång jag var för henne. Om de där 60 milen som aldrig spelar någon roll. Om hur knäpp jag är som säger att jag åker på semester till Radiumhemmet. Om hur fascinerad hon är av att jag kan åka ner en vecka för att sitta och titta på när hon strålas, vara i Stockholm, utan att sticka näsan i en enda affär, ett enda museum. Att jag hellre sitter i fåtöljen på Stockholms sjukhem och ser på när blodpåsen töms, än att sitta på den Italienska Gelaterian ett kvarter därifrån.

För mig är det enkelt. Den utmätta tiden är viktig. Det är NU, eftersom det inte kommer något sen. Förmodligen. I närheten av döden blir saker väldigt enkla.

Men däremellan så tappar vi inte taget. Jag säger på skarpen att hon får fan i mig se till att hänga i över den och den händelsen. Att vi ska köpslå med Gud om lite tid. Lite mer tid. Att hon kanske har år kvar. Och hon tittar på mig med ett leende och säger att jag är knäpp, men att hon älskar mig ändå. Att det är skönt att vi kan prata om allt det där jobbiga, men ändå ha kvar gnistan. Livet.

Sen gick vi på apoteket vid Fridhemsplan, handlade mat på ICA och gick sakta, sakta ner genom Kronobergsparken i solen. La i säng Eva medan jag fixade lunch och sen pratade vi mera innan jag nattade henne och åkte därifrån.

Jag träffade hennes man i hissen ner. Han klev in när jag skulle gå ut. Tystnaden var isande. Jag grät floder. Förtvivlad över känslan att det här verkligen var sista gången jag såg henne hemma. Kanske sista gången för alltid. Men han förstår inte vad det innebär för mig. Han ser inte banden mellan mig och Eva. Det där underbara bitarna av henne som han aldrig kommer att få del av. Han förstår inte att jag vill hennes bästa i alla lägen.

Jag har fortfarande inte bokat hemresa. Jag borde ta tåget ikväll. Eller kanske flyga i morgon bitti. Jag skjuter på det, det är som att jag är isolerad från omvärlden. Jag är så glad att jag har en familj som ställer upp på mig, en man som tycker jag ska ta mig den här tiden, trots att det här är en av hans få semesterveckor. Som fattar vad som krävs just nu. Den sista tiden.