Premiär

Jag jobbade igår kväll och var inte bara lite bitter över att Leksands premiärmatch i årets Allsvenska visades på TV. Men, men, det får man ju råda bot på tänkte jag och beordrade sonen att spela in den och i det närmaste markerade vardagsrummet med polisens avspärrningsband ifall någon skulle komma på idén att byta kanal. Alla eventuella TV-tittare hänvisades till övervåningen.

Sen begav jag mig till ishallen för att skriva hockey.
Jag hade all möda i världen att låta bli mobilen för att surfa in på onlinerapporteringen och i paus vågade jag inte gå i närheten av cafeterian ifall nu någon annan skulle ha den dåliga smaken att upplysa mig om något tillfälligt resultat. Det höll fram till andra perioden när någon ropade från läktaren
"Öh, Monkan, hörde du att Leksand leder med 6-0"
Min uppsyn gick nog inte av för hackor när jag väste ( hur man nu kan göra det med så hög röst) att jag absolut INTE ville höra några resultat eftersom jag spelade in matchen.
"Jag hoppas du har rätt, men ändå inte" fortsatte jag till den förvirrade och skräckslagne mannen som för övrigt är en av mina gamla klasskompisar.

Jag höll mig ännu mer på min kant ända till slutsignalen. Då skulle jag gå ner i spelargången för intervju och då går man en liten bakväg där inga andra går. Utom vaktmästaren och ordföranden då.
"Ja du är väl glad nu i alla fall när Leksand va??"
Mer hann han inte säga innan en av tränarna avbröt honom med ett
"Hon spelar in matchen, hon ska se den sen"
Piteåspelarna var däremot inget hot. De ville bara veta hur det hade gått för Löven, vilket ingen hade en aning om därnere. En himla massa spelare som kickades från Löven spelar i Piteå nu.

Väl hemma ringde jag mitt livs kortaste samtal till VK-sporten och pratade oavbrutet innan jag lade på, allt för att ingen skulle hinna upplysa mig om något mer.
Sen såg jag hockey halva natten. Leksand vann med 9-2. Vilken överraskning!