Petter har halsfluss. Eftersom han så sällan är sjuk innebär det en nära-döden-upplevelse för honom som regel. Det normala är att han syskon är sjuka och att han helst vill sätta dem i karantän för att ingen ska kunna smitta honom. Fick han bestämma skulle ett febersjukt småsyskon aldrig få lämna sitt rum och helst få in maten på en bricka som en annan farlig livstidsfånge. Allt för att ingen ska kunna smitta Petter.

Så nu sitter han vid middagsbordet och kan inte begripa hur HAN har kunnat få halsfluss, medan övriga familjen är i stort sett frisk.
"Hur kan ingen annan vara sjuk och bara jag" säger han.
"För att du har streptokocker och ingen annan" säger pappa utan medlidande.
"Jamen jag måste ju ha fått det någonstans ifrån. Någon annan MÅSTE ju vara sjuk" envisas Petter.
Det blir tyst en hundradels sekund. Sen bryter det lös.
"Pernilla" utbrister Anton, Isa och pappa med en mun, som om de hade övat på det länge. Och de är mycket roade.
Pernilla är nämligen flickvännen och huruvida hon har halsfluss eller inte vet jag inte, men han är i alla fall smittfri innan de ses igen.
Petter grymtar något grumligt nerifrån sin såriga hals.
No mercy in the family. Inte ens om man är sjuk.

Jag har tillbringat fredagkvällen utslagen i TV-soffan framför Sundsvall-AIK. Det gick väl inte direkt som jag ville. Isa har suttit med sin bärbara dator i soffan och hållit mig sällskap. Hon hade vissa synpunkter på intervjuerna. Särskilt den med Sundsvalls sportchef där tjejen som intervjuar säger "Ska vi titta på lite höjdpunkter från den andra perioden".

Isa: Vilken värdelös fråga!
Jag: Vadå?
Isa: Ska vi titta på lite höjdpunkter. Som om han hade något val?
Jag: Det är väl sånt man säger.
Isa: Vad händer om han säger "näeee, det vill jag verkligen inte?
Jag: Det blir rolig TV-underhållning.
Isa: Jag satsar på att hon visar höjdpunkterna i alla fall.

Tja, vad skulle hända om någon agerade som Magnus Wernblom brukar göra i intervjuerna? Bara tjura och försöka säga emot? Eller utmana ödet?
"Ska vi titta på lite höjdpunkter från den andra perioden?"
"Nej, skjuter hellre i mig lite amfetamin och ser Star Wars 4"

Det är tur att jag inte är den som blir intervjuad.

Det är mycket hockey i hjärnan idag. Man går igenom Leksandsmatchen i huvudet och funderar och analyserar. Läser bloggar och hockeysidor. Och så måste man ju hålla koll på Nordmalingsspelarna i allsvenskan. Mamma Johansson fick en ny mardrömsöppning på serien när sönerna Nicklas och Daniel möttes i första matchen. Daniel i Mariestad och Nicklas i Sundsvall. En passningspoäng på Nicklas och därmed vinst för lillebror och hans Sundsvall.
Åh, vad jag skulle lida av att möta brorsan och förlora. Hur ska man kunna fira jul ihop?!?!

Jag jobbade igår kväll och var inte bara lite bitter över att Leksands premiärmatch i årets Allsvenska visades på TV. Men, men, det får man ju råda bot på tänkte jag och beordrade sonen att spela in den och i det närmaste markerade vardagsrummet med polisens avspärrningsband ifall någon skulle komma på idén att byta kanal. Alla eventuella TV-tittare hänvisades till övervåningen.

Sen begav jag mig till ishallen för att skriva hockey.
Jag hade all möda i världen att låta bli mobilen för att surfa in på onlinerapporteringen och i paus vågade jag inte gå i närheten av cafeterian ifall nu någon annan skulle ha den dåliga smaken att upplysa mig om något tillfälligt resultat. Det höll fram till andra perioden när någon ropade från läktaren
"Öh, Monkan, hörde du att Leksand leder med 6-0"
Min uppsyn gick nog inte av för hackor när jag väste ( hur man nu kan göra det med så hög röst) att jag absolut INTE ville höra några resultat eftersom jag spelade in matchen.
"Jag hoppas du har rätt, men ändå inte" fortsatte jag till den förvirrade och skräckslagne mannen som för övrigt är en av mina gamla klasskompisar.

Jag höll mig ännu mer på min kant ända till slutsignalen. Då skulle jag gå ner i spelargången för intervju och då går man en liten bakväg där inga andra går. Utom vaktmästaren och ordföranden då.
"Ja du är väl glad nu i alla fall när Leksand va??"
Mer hann han inte säga innan en av tränarna avbröt honom med ett
"Hon spelar in matchen, hon ska se den sen"
Piteåspelarna var däremot inget hot. De ville bara veta hur det hade gått för Löven, vilket ingen hade en aning om därnere. En himla massa spelare som kickades från Löven spelar i Piteå nu.

Väl hemma ringde jag mitt livs kortaste samtal till VK-sporten och pratade oavbrutet innan jag lade på, allt för att ingen skulle hinna upplysa mig om något mer.
Sen såg jag hockey halva natten. Leksand vann med 9-2. Vilken överraskning!

En av Isas klasskompisar kom förbi i morse på väg till skolan. Anton högg henne direkt. Och jag fick en ny upplevelse av att jag lever i en helt annan värld.
"Hej T, du kan få en orange dräkt av mig" säger han utan att hon har hunnit ens säga god morgon.
Vad har han för orange dräkt hinner jag tänka. Jag funderar så frenetiskt jag kan på alla upptänkliga dräkter han har i sin garderob och några till, men nej.
"Jag har några över, jag köpte åtta stycken" fortsätter han.
Jag är fortfarande för trött för att förstå, men börjar ana oråd. När skulle han frivilligt ha köpt något annat än Real Madrids fotbollsdräkt?
"Man behövde ju bara en, jag trodde man skulle ha flera"

Där föll poletten ner. Det är naturligtvis ett av de där dataspelen som just nu befolkar världen på Trädgårdsgatan. Uppenbarligen hör jag inte riktigt till den. Dessutom är jag inte så klädd i orange.

Förresten hade killen på skolan mycket riktigt brutit benet. Och ambulansen fick hämta honom till sist, för han hade så ont att det inte gick att köra honom i bilen, enligt min son som kom hem uppdaterad.
Jag hoppas han kryar på sig gossen och att han vet att hela skolan och förmodligen också en massa föräldrar tänker på honom.

Jag har varit på älgjakt idag. Ja med en massa förväntansfulla barn alltså. När jag skulle gå igenom namnen på barnen som eventuellt fanns med på bilderna så slog det mig med en väldig tydlighet att jag börjar bli gammal. Barnen idag heter helt enkelt inte som de gjorde förr. Och naturligtvis vill jag kolla av den saken med mina barn.

Jag: Det är rätt många ovanliga namn på barnen i treårsåldern.
Anton: Jaha, vilka då?
Jag: Tja, Ikaros, Trinity, Nicholas och Liam till exempel.
Anton: Jaha?
Jag: Ja, jag menar, de heter ju inte Pelle, Olle och Kalle direkt.
Anton: Nej mamma, DET vore konstigt.

Det är bara att konstatera. Jag ÄR gammal.

Isa bröt benet för några år sedan när hon var i fjällen med sin kompis och hennes mamma som är idrottslärare. Idag hände det en olycka på skolan.

Anton: Det var en kille som bröt benet på skolan idag
Jag: Ojdå, hur gick det till?
Anton: Han stegrade med mountainbiken tror jag.
Jag: Kom ambulansen dit?
Anton: Nej, hans mamma hämtade honom och de skulle till vårdcentralen.
Jag: Men är du säker på att det var brutet då?
Anton: Idrottsläraren sa det i alla fall.

Det är då Isa ropar från köket
"Ja, hon borde veta. Hon har ju skaffat sig en del erfarenhet av benbrott"

Kan man stryka ett streck över en del dagar? I så fall skulle jag vilja stryka den här redan innan den har börjat. Sen skulle jag också vilja ha hit film- och arbetsteamet från Extreme Home Makeover. Programmet går ut på att ett team på bara en vecka ska riva ner ett helt hus och bygga upp ett nytt igen.
Nu är ju programidén mer ädel än så. De väljer ut familjer som drabbats av något, sjukdomar, näras bortgång och som har behov av ett nytt boende, men inte klarar av att skaffa det själva.
Så nu fick jag dåligt samvete för att jag ens tänkte tanken. Jag betvivlar att jag kvalar in där. Eller kan trötthet i kombination med ett kaosartat hus räknas som giltigt?

Jag har just insett fördelarna med att inte höra något på vänster öra. Det kom lägligt tills jag skulle se film med barnen hemma i fredags. Ibland är det sånt tempo i deras prat att min hjärna faktiskt inte hänger med. Möjligen för att den också tvingas hålla reda på saker som tvätt, middagsmenyer, räkningar och bensintankar och inte bara kan koncentrera sig på vad som är "classic", "ut-ägt", "chill" eller "SÅ fiiiint" och sjunga mellan meningarna så det inte uppstår minsta sekunds tystnad.

Om man dessutom varit i relativt lugn miljö med bara vuxna en vecka, så är det som att komma från stiltje till orkan när man kliver in genom dörren här hemma. Spännande och roande, fast ibland lite tröttsamt. Det är då man skulle ha haft en av-och-på-knapp. Som nu. Man vänder bara vänster öra åt dem.
Det kanske var mitt undermedvetna som kapade bort hörseln samma dag som jag skulle hem?

Plopp. Ungefär så låter det varje gång jag sväljer. Jag trodde ett tag att det var massagen som hade frisläppt nån muskelknuta i örat eller något. Men när man är på sånna här ställen så blir man snabbt slussad mellan vårdinstanserna. Alltså blev jag skickad raka vägen från blodtryckskollen till öroncheck.
Naturligtvis hade jag öroninflamation. Gud vad himla less jag blir. Min kropp vill inte vara med längre, det är helt klart.
Jag som var nog irriterad över att blodtrycket plötsligt har seglat iväg igen. Jag VILL inte äta mer betablockerare. Skit också.