Ödmjuk eller mjuk?

Det finns hockeykillar i Nordmaling som har nått långt. Flera stycken faktiskt. Gemensamt för dem är att de är ödmjuka träningsvilliga killar som alltid gjort sitt bästa. Killar som ibland fått slåss för sin existens. Killar som fått höra att ’du kommer ändå aldrig att bli något’ av tränare.
Ett bra exempel på det är nog Christoffer Norgren som slängdes ut från Björklöven som ung grabb för att han var för talanglös. Snacka om att han fått kämpa sig till precis allt han har. Men Christoffer är ödmjuk och gav inte upp. Nu är han lagkapten i Elitserien i Skellefteå AIK och ingen är gladare än jag för att han nått dit. Faktiskt.

Varje gång jag tar strid för någon liten kille eller tjej som blir ’misshandlad’ i ungdomsverksamhet ( och det har varit en del under åren kan jag lova) så tänker jag på Christoffer. Eller varför inte på simmaren Michael Phelps som blev slängd i bassängen för att han inte skulle ställa till problem någon annanstans.
Det här är en sak som vi är väldigt överens om i familjen. Jag har en man som tänker likadant. Jag har en 20-årig son på elitnivå som faktiskt upprörs över hur det ser ut idag inom viss barnidrott.
’Alla måste väl få vara med för att ha kul?’. OM han förstår det, hur kan det då vara så många andra som inte förstår?

Förra helgen träffade jag Peter Öberg, en av länets få SM-guldsvinnare i hockey de senaste 30 åren. Det är faktiskt alltid en fröjd att snacka med den här killen som är så lågmäld och gör det han ska i det tysta. Som har så många sunda värderingar om livet inom och utanför hockeyn. Och som har insett att de han tyckte först inte nödvändigtvis är det som är rätt sätt att tänka.

’Vi är så bortskämda i Sverige. I Ryssland är allt rörigare, annorlunda, de gör inte som vi. Men när jag varit där några månader har jag funderat på om man måste göra som vi gör i Sverige? Deras sätt kanske är lika bra, bara lite annorlunda?’

Jag gillar tanken. Jag tror Peter Öberg har alldeles rätt. Det vi har för ögonen just nu kanske inte är det sätt man måste göra saker på. Och jag gillar ödmjukheten inför att ta till sig saker som är annorlunda, vad än det må vara, och fundera på företeelsen. Vem vet vad som händer framöver.

Jag skulle önska att fler vuxna, fler ’pappor’ lyssnade på de här unga killarna. Och framför allt hoppas jag att våra hockeyungdomar lyssnar på dem. Så att man kan lära sig att ödmjukhet är den viktigaste egenskapen av alla om man ska bli bäst. Det är nämligen inte solklart att man får den insikten av sina föräldrar. Inte från alla ledare heller faktiskt. Långt ifrån. Och det är skillnad på att vara ödmjuk och mjuk.