Vet ni vad det här är? Jag hittade den häromdagen när jag var ute och gick. En överkörd groda. Riktigt platt.
Jag har fokuserat på den sen dess.
Den får illustrera dagens match mellan Leksand och Björklöven. Det är väl så de känner sig nu grodorna, dvs Lövarna?

Och nu är det konstaterat en gång för alla. Jag för f-n i mig otur med mig i Lövenhallen! Se vad bra det gick utan mig.

Åh nej. Nu ringde Löven-svågern och undrade om vi skulle åka tillsammans till matchen.
Jag fick än en gång överraska med att jag inte ska dit.
Men vilken ångest jag fick när jag tittade på klockan och insåg att jag just nu kunde ha sett Leksand värma upp i Umeå.
Det här är en övning i självdisciplin. Tro mig.

Jag pratade med en av mina kompisar i Leksand i torsdags.

R: Du, skulle du kunna slänga iväg några rader från Sundsvall?
Jag: Nej, jag ska inte dit.
R: Hur menar du?
Jag: Jag ska inte på matchen.
R: Har det hänt nåt? Du brukar väl alltid vara där?
Jag: Jo, men inte den här matchen.
R: Men Varför?
Jag: Min dotter fyller 17 år.
R: Jaha. Och?
Jag: Jag ska vara en bra mamma och vara hemma på hennes kalas. Hon har noll hockeyintresse och noll förståelse för att jag åker till Sundsvall för att se hockey. Och den här gången tänker jag låta henne bestämma.

Det blev en lång paus. Jag tror han var i chock.

Jag: Se det positivt. Leksand vinner aldrig i Sundsvall när jag är där. Jag för otur med mig i den hallen!
R: Är det så?
Jag: Det är definitivt så.
R: Men Lövenmatchen på söndag då?
Jag: Jag ska inte se den heller. Jag jobbar.
R: Nu är jag fan i chock. Mår du bra?
Jag: Jag hoppas det. Och du, då kanske Leksand gör en bra match mot Löven också. Jag ser f-n bara förluster på bortaplan.

En kvart senare kom sonen upp och det blev tal om att jag inte skulle på hockey.
’Men morsan, det kanske är bra, då kanske Leksand vinner’ var hans kommentar.

10-1 mot Sundsvall hade varit kul att se.
10-1 mot Löven idag hade onekligen varit ännu roligare.
Men det är det här med vinnarserier och förluster. Någon gång måste den första förlusten komma. Och vad vore väl mer logiskt än att den förlusten kommer nu mot Löven, efter 10-1 mot Sundsvall i fredags.

Men, jag är inte logisk idag. Leksand ska vinna. Det är bara så.
Det känns tråkigt att inte se matchen. Å andra sidan kanske jag slipper se Leksand spela uselt i Lövenhallen, det har jag sett tillräckligt av.

Och vad Sundsvallsmatchen beträffar. Den räknar jag med att kunna åberopa varje gång dottern hamnar i något gnäll-il över att jag inte bryr mig om henne. ’Jag var minsann hemma från Sundsvall när du fyllde 17’. Typ.

Jag var tvungen att passera tolvslaget innan jag lägger mig ikväll. Prick 00.03 gratulerade jag min Julia på 17-årsdagen. För säkerhets skull gick jag in ett par minuter tidigare för att informera om ungefär hur ont jag hade vid exakt den tidpunkten för 17 år sedan. De sista skälvande minuterna innan hon ploppade ut med ändan först efter viss dramatik.

En nonchalant barnmorska ville inte lyssna på vad jag hade att säga. Det värsta av allt var att vi hade bott på samma gata som små och aldrig haft något otalt förrän den här natten.
Och av den anledningen, att hon inte lyssnade på vad jag sa om mina värkar, så blev det också ett onödigt hastigt förlopp nere på förlossningen.

Och eftersom Julia var sätesbarn och liten och lila och inte särskilt sugen på att andas fick hennes pappa följa med henne till ’upplivningsrummet’ medan jag försökte samla ihop mig.
Ute i korridoren stod ambulansmännen som skulle ha varit med på förlossningen, narkosläkaren och en massa annat folk som inte hann in för att det gick så rappt.

Jag har aldrig bråkat så mycket i sjukvården som den natten. Med denna enda person. Och jag medger utan omsvep att det var med viss tillfredsställelse jag hörde förlossningsläkaren skälla ut barnmorskan i korridoren efteråt. Kanske lärde hon sig att man inte ska köra över mammor som fött några barn, utan lyssna på dem och lita på att de känner sin egen kropp.

Som kronan på verket ljög hon mig rakt i ansiktet när vi kom upp på BB dessutom och när jag dubbelkollade hennes uppgifter med en annan barnmorska fick hon rodnande ge med sig. Underskatta aldrig en nybliven mamma. Inte ens tre på natten.

Men lilla Julia var född och trots att hon suttit dubbelvikt hela fostertiden och var knall-lila om ändan, så sprattlade hon på bara fint. Livet hade just börjat.
På radion den kvällen hörde jag att programledaren Jacob Dahlin, han som hade underhållningsprogrammet Jacobs Stege och radioprogrammet Galaxen, just hade dött i aids.
Jag minns att jag hamnade i filosofiska grubblerier och funderade om det liksom blev en plats ledig på underhållningshimlen nu för min lilla bebis. Om hennes väg var
utstakad på Jacobs stege.

Hon blev sannerligen en entertainer. Och är.
Och kanske, Julia, tar du dig ända till himlen med stegen som blev din den där första natten.

Vilken härlig dag. Inte gör det något att regnet vräker ner när man slår upp ögonen och minns att Leksand verkligen satte Mora på plats i gårdagens derby. Men ska man nu tänka negativt så vet man ju att ju fler matcher man vinner, ju närmare kommer man förlusten. Och det gillar jag inte med tanke på att det är match mot Sundsvall på fredag och Björklöven på söndag.
Leksand har gjort riktiga sopmatcher mot Björklöven i Umeå. Jag vill INTE att det upprepas på söndag.

Kalaset hos mormor gick finfint och hon var på ett strålande humör. Morsan var lite svettig efter att ha kokat 20 liter köttsoppa och skalat potatis en halv dag. Ännu mer svettig blev hon när pannan var länsad på fem minuter. Hon hade tänkt skicka hem matlådor med oss allihop. Men med tanke på tillväxtfaktorn hos sina barnbarn, en hel hop 190 cm långa unga män till exempel, så tycks det krävas hela militärkantiner om det ska bli mat över.
Julia hyste i alla fall enormt medlidande med min morsa som hade skalat SÅ mycket potatis och sen ändå inte fick några rester.

Nåja, alla var mätta och glada efter köttsoppa och tårta och livliga diskussioner om huruvida kakorna heter Moccarutor, Snoddas eller Kärleksmums. Sen lämnade vi ett gigantiskt berg av disk till "Jag är ju pensionär, jag tar det sen"-morsan.
Jag gissar att mormor somnade ganska omgående i går kväll. Och jag tror nästan hon sover än.

Idag fyller min mormor 92 år. Det är ganska mycket det. Själv ska jag först köra skolbuss in till stan ( med fyra ungomar, två egna två andras) och sen ska jag göra några ärenden innan jag plockar upp dem efter skola och idrottsmedicin för att åka vidare till mormor.

Kalasandet blir hos min mamma som bor i huset som hon är uppväxt i, dvs min mormors.
Jag gissar att det blir en del folk som vanligt när klanen Nilsson har sina sammankomster. Även om mamma är enda barnet så fick hon trots allt oss fem barn. Vi har inte direkt legat på latsidan heller.

Om mormor summerar sitt liv idag tror jag hon tycker att hon har fått ganska god utdelning på sitt enda barn. Ett barn, fem barnbarn, 16 barnbarnsbarn och ett barnbarnsbarnsbarn. Så här långt. Det kommer nämligen flera.

Hipp hipp hurra mormor!

Jag var och hämtade sonen på flyget igår kväll. Han hade redan under helgen i sms meddelat att han var ’ fruktansvärt taggad’ så det var jag beredd på. Och nog var han taggad alltid.
’Jag tar tillbaka allt jag sagt i hela mitt liv om överskattning’
’Fattar du hur sjukt bra de målvakterna är??’

Nu konstaterade han också att merparten av hans fyra dagar långa Stockholmsvistelse hade tillbringats i Globen. Att han skulle på NHL-matcherna lördag och söndag var jag beredd på.
’Och fredag var det ju öppen träning’ säger sonen som naturligtvis hade suttit där med sin kamrat hela kvällen. Och vissa insikter hade han fått.

Petter: Det är då man märker hur förstörd man är.
Jag: Hurdå menar du ?
Petter: Jag har alltid tänkt att jag bara är väldigt intresserad. Men när man åker till Globen och är där en hel timme innan för att vänta på TRÄNING, bara för att man är så taggad, då inser man att man är förstörd.

Jag tyckte det lät fullt normalt, jag. Men så är jag förmodligen en förstörd mamma.

Min äldsta dotter som flyttat till Stockholm ringde i morse med andan i halsen.
’Mamma, jag måste berätta något coolt’
’Gissa vad som stod utanför min dörr i morse när jag skulle till skolan?’
Jag hade gissat på tre polisbilar, ett par ambulanser eller möligen en maskerad man om hon hade gett mig chansen.
’Ett rådjur mamma!’
’Det kändes nästan som hemma’

Jag hade tänkt påpeka att hon mig veterligt aldrig sett ett rådjur på vår gård, men det var ju inte poängen. Jag fattar hur hon menar. Bor man några kilometer från Stockholms Centralstation så väntar man sig inte vilda djur i den storleken när man öppnar sin lägenhetsdörr.
Jag gissar att det kommer en suddig mobilbild på djuret under eftermiddagen. Tjing,tjing.

’Mamma det luktar popcorn. Gör du popcorn till frukost? ’ undrade ett förhoppningsfullt barn.
Ha! Det kunde de ju hoppas på. Nä, jag har helt andra saker i micron idag.
Jag somnade så småningom om efter att ha flyttat runt vetekudden mellan axel, rygg, höft, fotleder och handleder. Nu har jag just landat hemma igen efter första vändan till Norrskenshallen där Isa hade samling inför handbollsmatcherna idag.
Smart som jag var lade jag in vetekudden i micron innan jag åkte, så nu blir det en ny stund på varma vetekorn. Och inga popcorn till frukost. Bara doften av varmt vete.

Det var kanske ingen smart ide att läsa Aftonbladets tidningswebb i väntan på att kroppen skulle såsa till sig till sovläge. Skottlossning på Stureplan har de som första-nyhet. Jag undrar var mina barn är ikväll? Petter är med en kompis i Stockholm för att se NHL-matcherna i Globen i helgen och de ska förstås bo hos storasyster. Jag vet att de skulle på Casino ikväll, men var det ligger har jag ingen aning om. Stureplan?

Jag får leva efter devisen ’inga nyheter är goda nyheter’ för har man riktigt tur ligger de och sussar sött i sina sängar just nu. Jag tänker inte väcka dem med ett sms i så fall.