Relationsteori del 897

Jag är arg. Och samtidigt så inser jag att jag måste lära mig att bryta egna gamla mönster som det är lätt att hemfalla åt.
Det har varit en rätt så hektisk helg med vattenläcka i pannrummet, tvättmaskin som gick sönder, jobb, hockey, en pågående hallrenovering, adventsstädning och dessutom hade vi vårt extrabarn i helgen. Därför bakade vi dessutom lussekatter och gjorde pepparkaksdeg igår.

Efter allt bärande och lyftande i hallen sista dagarna hade jag så ont i högeraxeln att jag inte ens kunde putsa fönster. Det fick bli med vänstern. Så igår kväll var jag grinfärdig när jag skulle röra ihop pepparkaksdegen.
Efter värktabletten undrade min man om han skulle gå upp och och skjutsa handbollskillarna nu på morgonen. Jag sa tacksamt ja. "Okej, då ställer jag klockan på kvart över åtta" sa han för sig själv där han satt och knappade på klockradion.

När värktabletterna slutade verka framåt fyratiden så vaknade jag och låg i någon sorts halvdvala och planerade dagen i huvudet. Funderade på om min man hade tidsmarginal nog att hinna göra två matsäckar, hitta matchkläderna, påminna om extraoverallen, koka gröt, spagetti och köttbullar i mat-termostill mat-matsäck och komma ihåg att ge Anton busspengar innan han släppte honom och kompisen N vid bussen klockan nio.

Min bedömning var att han skulle få stressa ihjäl sig och därför tänkte jag att jag skulle vara både vänlig och smart och kliva upp jag också. OM vi var två så kunde ju jag leta allt som inte fanns där det skulle, sånt som jag annars brukar få ligga och ropa från sängen, när det är akut panik och folk inte har förberett sig dagen innan som jag tycker att man ska. Om nu allt skulle löpa
friktionsfritt, så kunde jag fortsätta stryka julgardiner i sakta mak istället denna morgon tänkte jag. Julefrid liksom.

Så jag gick upp en kvart före min mans klocka skulle ringa, kokade gröt, började med matsäcken och beordrade upp grabbarna för packning. När klockan är tjugo över åtta ringer min man ( uppifrån sovrummet) på min mobil.
Maken: Gick du upp med dem i alla fall?
Jag: Ja!
Maken: Men varför det?
Jag: Jag insåg att du inte skulle hinna det du skulle, så jag tänkte att jag skulle leta fram kläder och sånt.

Det är NU vi kommer till det som gör mig så arg idag. Av två skäl. Dels för att min man utnyttjar min svaghet och ställer den diskvalificerande frågan och dels för att jag borde ha lärt mig att säga NEJ.

Maken: Vill du att jag ska komma ner?
Jag: Du gör som du vill, vill du sova så gör det ( sagt med ett väldigt irriterat tonfall)

Här tror ju jag naturligtvis att han ska komma ner i alla fall. För inte kan väl karl-j-veln med gott samvete lägga sig och somna om när han vet att JAG har klivit upp för att han ska slippa stressa? Och när han dessutom borde inse att JAG nu istället kommer att få stressa.

Men självklart gör han inte det. Han säger "Tack" och lägger på luren och somnar om. Och jag står med grötkastrullen i handen och funderar allvarligt på att gå och slå den i skallen på honom!

OM jag fick göra om slutet av det där samtalet hade det låtit helt annorlunda.
Maken: Vill du att jag ska komma ner?
Jag: Hade jag tyckt att du skulle få sova, så hade jag stängt av din klocka innan jag gick ner älskling. ( Alternativt VAD tror du själv ärt-hjärna?)
Maken: Jamen ska jag komma ner?
Jag: JA. Du ska definitivt komma ner och göra det du sa att du skulle så att jag kan stryka gardiner som jag hade tänkt.(möjligen med tillägget: Du ska inte ens ställa den frågan. Punkt)

Slutsatser av denna morgon är att jag sover skitdåligt och kliver upp för att hjälpa till för att han ska slippa stressa. Resultatet blir att JAG får stressa som en idiot medan han sover i godan ro. Det känns inte rättvist. Och han förstår givetvis ingenting när jag kommer att avrätta honom när han kliver upp.

Det goda med detta är att jag var så förbannad att jag klättrade omkring på bron och satte upp julbelysningen i ren affekt, när jag släppt av killarna. Nu ska jag göra mig klar för att gå till kyrkan med mitt extrabarn på adventsgudstjänst. Julefrid.