Min 17-åring har varit lite oroad sista veckorna. Hon går medialinjen på Midgård och ska idag ut på så kallad arbetsplatsutbildning, APU. Gamla tiders pryo ungefär. Eller Yo hette det väl på gymnasiet?

Ja hur som helst så har hon plötsligt konstaterat att hon "verkligen inte är en social människa"
Det där fick alla att höja på ögonbrynen. För är det någon man kan förknippa med socialt leverne så är det definitivt hon. Jag kan liksom inte tänka mig annat än att hon uppfattas som glad och trevlig.
Dessutom är hon som gjord för Stand up Comedy. För den munnen och den hjärnan är synnerligen välutvecklad för just sånt.

Nå, nu kom hon hem förra veckan och hade blivit placerad hos Gertrud & Gertrud och undrade om jag visste vad det var. Och det visste jag ju faktiskt.
Det är nämligen två av mina exkollegor på VK som öppnat eget. Den ena, Malin Lindberg, bloggar ju till och med här på sajten så henne kan man till och med hålla koll på!

Det var i alla fall skönt att kunna lugna dottern med att jag var helt säker på att det skulle bli en alldeles fantastiskt kul APU och att hon inte skulle oroa sig det minsta.
Häromdagen fick hon dessutom höra att en av kriterierna för att få vara just där, var att man skulle vara en glad och positiv människa. Hon var alltså rent objektivt utsedd som glad.
Som om jag inte visste.

Fast någon i klassen hade yttrat sig.
" Du tror inte de förväxlade det med prat-glad?"

Det är ändå en ganska märklig värld när man kan sitta och jobba och skriva blogginlägg samtidigt som man blåser förbi Sundsvall med bilen.
Och nej, det är inte jag som kör.

Note to self. Jag har paserat fem olika Ikea utan att stanna till vid ett enda av dem. Tragiskt!

Jahapp, så har vi landat hos stordottern i Stockholm. Halva familjen och en ett extrabarn. Madrasser överallt i lilla lägenheten. stämningen är dock på topp, särskilt hos de två 14-åringar som ska bo hos storasyster och göra sina prao på bibliotek i Huddinge.

Ingen tid för bloggande och ingen plats heller. Jag sittter med datorn placerad på en trave resväskor.

Lika bra att åka på stan och sätta sprätt på lite pengar. Eller mycket.

Innan klockan halv åtta i morse hade jag hunnit hänga en tvätt, vika två tvättkorgars tvätt, tvätta en ny, packa en resväska, laga tre par byxor, dammsuga, svara på fyra mail, bära ut pallar och lådor till bilen samt koka gröt och duka till frukost. Yngste sonen var vaken när jag kom upp från tvättstugan första vändan. Han lurpassade på mig och hoppade fram med ett BU!
Jag flög en meter.
Han såg smått panikslagen ut när han såg hur rädd jag blev. Han bad om ursäkt tusen gånger och sen smittades han också av mammas arbets-elakhet. Han vek sina kläder, städade sitt rum, plockade ur alla sina påsar och kassar och röjde i hallen.

Klockan halv åtta satt vi vid dukat frukostbord och hade just gått igenom alla Afrikas länder och tolv spanska frukter.
"Mamma, himmel vad vi är aktiva den här morgonen" sa sonen.

Han har så rätt. Ibland har nöden ingen lag.

Jag har under denna slöa morgon också hunnit med ett avsnitt av Oprah. Lite tänkvärda saker kom minsann upp. Som det här med att säga nej.
"Nej" är en fullständig mening, hur kan det lämna öppningar? undrade Oprah som tyckte man skulle kontra med en motfråga när folk inte accepterar ett nej.
"Vad i mitt nej är det du inte förstår?"

Jag tror jag ska prova den på nästa telefonförsäljare. Eller på nyhetschefen?

Jag tog mig sovmogron i morse och låg sen och slözappade på TV:n. Jag hamnade precis i slutet av en av mina favoritfilmer med Keanu Reeves och Sandra Bullock. The Lake House.
Med andra ord fick jag börja dagen med att gråta en skvätt också.

Det var min äldsta dotter som rekommenderade den åt mig för några år sen, under epitetet ’mammafilm’. Och se så rätt hon hade. Mina döttrar har en extrem fingertoppskänsla vad gäller att pricka in vad jag gillar.

Den är så speciell den där filmen, inte alldeles tvärenkel men däremot närande åt oss som gärna fladdrar iväg i fantasin om tankar på om man kan röra sig mellan flera världar. För oss som funderar mycket på sjätte sinnen, magkänslor och varsel.
Visst, den är amerikansk och romantisk den där filmen, men det finns en massa saker man kan fundera på efteråt. Och jag älskar den. Fast jag gillar den amerikanska titeln bättre än den svenska. Jag måste nog se om hela snarast.

Eller så kanske jag ska se den koreanska originalfilmen ll Mare? Så får jag se om det är Keanu och Sandra som får mig att gråta eller om det är själva historien?

Leksands tredje raka förlust. Har jag ens tänkt på att sparka tränaren? Nee, skulle inte tro det. Morten Green såg ut som om han åkte i sirap. Har han haft samma sjuka som jag? Det kan väl inte bara ha berott på att det är värdelös is i Malmoes nya hall också?
Jens Bergenström däremot är en krigare av stora mått, en av mina absoluta favoriter. Jag undrar hur långt han åker varje match? Man skulle peta in en längdmätare i skridskon på honom. Han drar sig inte för omvägar heller.

På tal om omvägar så var jag på den där olyckan med den välta långtradaren i Ängersjö idag. Snacka om omväg man fick ta för att komma dit. Jag tänkte svänga ut på E4 här och sen svänga in vid Håknäs, men se det gick ju inte. Vägverket hade spärrat E4 redan uppe vid Levar. Det innebar att jag fick åka över Mullsjö, Bjennberg och Hägernäs för att komma ut vid Hörnefors och ta södergående filen till olyckan.

Det enda roliga med det var att man fick se lite nya hus. Och så ramlade det över mig en massa minnen från förr i tiden när jag ibland åkte den där vägen. Som 6-åring var jag livrädd för ett sandtag längs sträckan, som såg ut exakt som en bild jag hade sett i mammas Året Runt. Ett suddigt fotografi hittat i en död kvinnas kamera, där man trodde att hon hade fotat marsmänniskor det sista hon gjorde.
Som vuxen har jag roligare minnen från den där vägen, men det tar vi en annan gång.
Jag ska minsann sörja Leksandsförlusten och riktigt lida mig igenom den!

Jag har sovit oroligt i natt. Redan vid halv fem-tiden kände jag att det kliade i hela kroppen. Tandraden fastlåst i ett ordentligt käkgrepp. Efter en timmes hostande gav jag upp.
Nu säger min väninna att min nattliga oro kan bero på att det är fullmåne.
Innnebär det att jag är varulv?

Jaha, Jocke Fagervall får sparken av Björklöven. Min kollega på Lövenbloggen förstår beslutet. Det gör inte jag. Det är inte länge sedan man gjorde en genomgång av hur tränarbyten har påverkat lagen resultatmässigt. Det fanns inget positivt med panik-sparkningar alls. Ändå väljer Lövenledningen att ställa ultimatum istället för att stötta.

Jag blir lite beklämd faktiskt. Kanske mest för att jag tycker att Löven gjorde några riktigt märkliga kickningar av spelare inför den här säsongen och samtidigt behöll spelare som jag var mer oförstående inför.

Sen att Löven har så usel publik att man inte ids gå dit och stötta i motvind är ju bara att beklaga. Jag menar inte att man ska vara okritisk som supporter, inte alls. Men antingen är man supporter och då går man dit, även om det går tungt. Eller så är man en sån där trist j-kel som tycker att det räcker med att se slutspelsmatcher från någon VIP-loge eller TV-soffa. Och ändå kallar sig supporter.

Jag lider med Fagervall. Hade jag nu inte varit nöjd med Leksands tränarduo så hade jag nog kunnat kosta på mig ett samtal till Fagervall. Jag hoppas han hittar ett riktigt bra alternativ. Det blir väl snart någon plats ledig i Timrå eller Luleå kan man tänka!

Jag ser att Droskan serverar Asiatisk/Indonesisk grillbuffé. Med nudlar. Det kanske vore nåt att ta med familjen på, tänkte jag. Mina barn skulle kunna leva på nudlar, jag lovar.
Fast sen funderar jag på hur många paket nudlar man får för 239 spänn som det kostar per person, om man ska äta buffén.

Det känns som att unghögen får äta nudlar hemma så kan jag och maken äta annat på restaurang.