Afrikanskt bröllop

Jag undrar hur minstingen har det. Han sitter just nu på en buss på väg mot Stockholm för att gå på bröllop. Det är inte utan att det känns lite sådär pirrigt för mamman också. Fast vad kan hända? Ingenting? Allt? Förmodligen lite av varje.

Dagen innan julafton ringde kompisens mamma och undrade om inte Anton ville följa med på bröllop. Det är kompisens syster som ska gifta sig. Det enda Anton behövde var en kostym.
"Morsan, det är väl bara att vi åker och köper en" sa han glatt där vid 15-tiden den 23 december.

Alltså, nu är Anton ett barn som man i vanliga fall skulle få leta kostym till i sju veckor. Hade jag vetat att jag skulle hitta en kostym på en halvtimme hade jag gladeligen ( eller kanske med sorg i hjärta och plånbok) slängt upp några tusenlappar i julruschen. Även om jag vet att han skulle ha vuxit ur den innan sommaren. Så desperat var jag. Men jag insåg att det fanns inga planer.

Så jag letade upp Petters gamla examenskostym från åttan, trots att jag vet att de ser helt olika ut kroppsligen, mina pojkar. Jorå, kavajen satt fint. Bara det att den var 30 centimeter för lång. Den såg snarare ut som en frack. Jag provade och vek in och tänkte försöka sy upp den utan att göra allt för stor åverkan. Byxorna var inte att tänka på, men det spelade mindre roll eftersom Anton äger ett par svarta finbyxor som han köpte till examen i somras. Trodde jag.

När han dragit på sig byxorna kunde jag konstatera att han vuxit minst sju centimeter i benlängd sen dess. De såg ut som piratbyxor. Vad gör man? Jag gick igenom tusen planer i huvudet med allt från att sy om mina gamla finbyxor till att åka på myrorna och köpa en kostym och klippa i bitar. Det var då min bror kom på att morfars gamla kostymer kanske fanns kvar hos morsan. Och det var plötsligt då det slog mig att morsan och min son är ungefär jämnlånga. Kanske hon hade några byxor?

Det hade hon. Två par till och med. Ett par i gubbmodell som hon aldrig ens använt. Så på julaftonskvällen kom hon med dels morfars gamla kostymer, dels sina två par finbyxor men också sin kavaj. Jag visste inte ens att hon ägde en.

Anton provade och både hennes kavaj och byxor satt som gjutna, när vi drog åt midjan med ett skärp. Finskjorta lånade vi av svågern, för Antons examensskjorta var även den ett minne blott. "Tänk att mormor hade en sån här manlig kavaj, det hade jag ingen aning om" sa han belåtet när han svängde omkring framför spegeln.
"Nä, inte jag heller" svarade jag.

Så med kostymen och slipsen packade tillsammans med julklappsnecessären med after shave från Adidas, traskade han med sin kompis hem för att äta gemensam afrikansk middag innan hela släkten åkte buss till Stockholm.
"Jag känner mig som en affärsman med en liten väska med slips i" sa han när han gick.
"Jag undrar förresten om jag är den ende vite mannen på bröllopet"
"Det kan faktiskt vara så" sa kompisen innan de vinkade adjöss för att fläta kompisens hår hos någon annan afrikansk bekant.

Bröllopet är idag och blir säkert en jättekul upplevelse. Idag landar de i Stockholm efter en natt på bussen, i morgon åker de bussen hem. Jag hoppas han kommer hem hel och hållen, med en massa roliga minnen i bagaget.