Misstrodd

Idag hade högstadiet friluftsdag. Isa skulle till Ålidberget och åka skidor.
I den värsta trängseln i morse i hallen frågade jag om hon hade mobilen med sig.
Isa: Varför skulle jag ha det?
Jag: Tja om det händer något?
Isa: Typ vadå?
Anton: Du kan ju bryta benet?
Isa: Och vad skulle jag ha mobil till då?
Anton: Ringa till mamma och säga att du har brutit benet kanske?
Isa: Det lär ju ändå inte vara någon som tror mig.

Hon kanske har en poäng där? Å andra sidan var det ju inte första april.
För er som inte kommer ihåg det har ni en repris här nedanför.

""""""""""""""
Isa var nämligen i fjällen med en kompis 1 april. Vi var på kvalseriematch mellan Leksand och Skellefteå i Skellefteå isstadion. Så Isas första val när hon ligger med benet gipsat upp till ljumsken på Tärna sjukstuga är att ringa på vår hemtelefon där hennes då 14-åriga syster svarar.

Isa: Hej det är Isa, jag har brutit benet.
Julia: Jaså? På första april? Tror du jag går på den!
Isa: Jamen det är säkert, jag har ett stort gips.
Julia: STACKARS dig! Du, jag är inte så lättlurad.
Isa: Men det är sant.
Julia: Ja, eller hur. April april.

Där ger Isa upp och ringer till sin mamma som inte hör telefonen i leksandsklacken. Några minuter senare får hon tag på sin pappa i Skellefteåklacken.
Isa: Hej pappa, jag har brutit benet.
Pappa: Jaså? På första april och allt? Vilket sammanträffande.
Isa: Ja, pappa, jag är på Tärna sjukstuga.
Pappa: Jahaaaaaaa. Jamen det var ju synd, på första april och allt.
Isa: Men det är säkert, pappa.
Pappa: Eller hur. April april.

Strax efter det är matchen slut och jag ser att jag har några missade samtal på min telefon. Jag träffar min man som berättar att Isa har försökt ringa och lura honom på första april. Det är då jag får ett telefonsamtal från hennes kompis mamma (som dessutom är skidlärare) och som just har tillbringat kvällen på Tärnaby sjukstuga med min dotter. Jodå, Isa har brutit benet och är mycket riktigt gipsad med ett bastant vitt cirkulärgips ända från foten till ljumsken.
Man kan bryta benet även på första april, tro det eller ej.

 

En kommentar

  1. Åsa

    Skrattade när jag läste det första gången och skrattar lika mycket nu. Läste högt för maken också.
    Stackars barn. Det är väl sånt som ger dyra psykologräkningar i vuxen ålder?

Lämna ett svar till Åsa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.