Jag är nog inte riktigt frisk. För när inget annat erbjöds så åkte jag till Husum för att se deras match mot ÖSK i play off i division 2. Utan att jag hade minsta lilla barn med i matchen. Jag, min man och en hockeytränare och hans fru.

Väl där fick vi sällskap av en av våra bekanta från Nordmaling som var gräsänkling. Lever vi ett fattigt liv eller är hockeygemenskapen så härlig?
Samtidigt ville jag ha koll på Allsvenskan och Allettan online i min telefon.
Träffade några av A-lagspelarna också och hann utvädera Allettan, ett par materialförvaltare som vi åt semlor med. Och en tränare som jag inte träffat på några år. ’Skriver du fortfarande hockey åt VK Monkan?’ och ’Hur går det för Leksand i kvalet då tror du’.
Man känner sig som hemma där.

PÅ hemvägen hörde jag Malmö avgöra mot Almtuna på straffar.

Nu har jag gjort kycklingsallad till sonen och hans kompis som ska iväg på handbollsturnering i morgon. Parallellt med det har jag sneglat på The Birdcage och druckit mig halvt berusad på billigt och blaskigt rödvin i enliters-tetra. I morgon ska jag lägga golv.
Alternativt se till att min man gör det. Och gissa vad? Jag mår förträffligt just nu.

Idag sjönk gurkprisindex till 49 kronor kilot. Därmed passerades min smärtgräns.
Fläskfilén är dyrare, lösviktsgodiset också.
Så vi kostade på oss gurka till fredagmiddagen med tacos idag.

Barnen är glada för det är hundra år sedan de fick gurka till skollunchen, enligt utsago. De får ananas i salladen. De får majs. De får tomater. Men ingen gurka.
I år får jag nog fasen sätta igång växthuset igen om det här ska hålla i sig!

Min man affischerar varje vecka för en ideell förening han är med i. Ibland är det snålt om tid och då ber han mig göra det om jag ändå ska och handla eller skjutsa barn till hallen eller om jag passerar något annat affischeringsställe. Man vill ju tänka ekonomiskt och miljövänligt också.
Igår meddelade han att han satt upp affischer på alla ställen utom ett och bad mig göra det.
När jag kom dit satt där redan en affisch. Så jag ringer min man för att kolla om jag har fattat rätt.

Jag: Du det sitter ju redan en affisch där.
Han: Ja jag vet, jag satte upp den.
Jag: Men du bad ju mig göra det.
Han: Jamen nu sitter den där.
Jag: Varför ber du mig om du redan har satt upp den?
Han: Jag glömde säga det sen. Det tog dig 30 sekunder att se det, du skulle ändå dit, det kan väl inte ha varit så jobbigt ?? ( här låter han sur så in i h-vete)
Och jag brinner förstås av på en hundradels sekund. Men försök förklara för en som är djupt försjunken i att se Skellefteå AIK få dyngstryk av Timrå just då. Mission impossible.
Samtalet slutar med en påslängd lur.

Däremot hinner jag fundera på vägen hem, var i konversationen det gick snett. Och sen går jag in i vardagsrummet, väntar till periodpaus och tänker vara djupt pedagogisk.
"Men släpp det där nu, börja inte nu igen" suckar maken djupt från soffan.
"Hur ska man kunna ändra saker som blir fel om man aldrig utvärderar?" undrar jag och ger mig inte. Jag drar min tes och han lyssnar trött. Vi tänker så himla olika.

Såhär är det. Någon av oss ber den andre sätta upp en affisch. När man kommer dit sitter det redan en affisch uppsatt där.
Han tänker: Vad bra, det sitter en där, då behöver jag inte sätta upp den här.( Sen är hans ärende avslutat)
Jag tänker: Det sitter redan en där. Kan jag ha missuppfattat var jag skulle sätta den HÄR jag har i handen då? Ska den sitta någon annanstans? ( Alltså ringer jag och frågar)

Och när jag ringer så tänker vi olika igen.
Jag vill veta om jag har missat någon information, om jag ska sätta den någon annanstans.
Han tar för givet att jag ska ringa och gnälla för att han glömde säga att han redan satt upp en där.

Och där, mitt i Skellefteå-Timrå kunde vi enas om att det nog var faktiskt så det gick till.
Information är underskattat.

Det är farligt att bli fast i negativa tankar. Inte att tänka dem, men att bli fast i dem.
Och jag är fast i en!

Det enda jag tänker på när jag försöker ta mig ur sängen på morgonen är "hur ska jag klara sommartidsändringen".
Seriöst, det här börjar bli ett problem. Jag vet att det är flera månader dit och att man kanske har kommit ur den här värsta vintertröttheten innan dess, men likafullt så är det den ena tanke som dyker upp morgon efter morgon. Hur ska jag ta mig upp en timme tidigare?

Nu ska jag försöka tänka om. Lite mer positivt. Jag vet bara inte om jag ska tänka att det är skönt att jag får komma upp en timme tidigare när det blir sommaritd eller om jag ska tänka tvärtom?
Åh, vad glad jag är som fått sova en timme längre just nu. Typ. Carpe Diem.

Igår en bra stund efter läggdags satt Anton fortfarande med sitt projekt till en musikföreställning de ska ha på skolan. Han hade lov att göra den klar till dagens genrep.
Den blev väldigt fin den där låtsasgitarren i kartong och folie, med garnsträngar. Den skulle tydligen användas till en äkta guitar-smash.

Nöjd och glad somnade den lilla ängeln för att traska iväg till skolan med sin gitarr.

Idag kom han hem. Gitarren var lemlästad till oigenkännlighet.

Han: Mamma, den funkade perfekt!
Jag: Men har ni redan haft föreställningen?
Han: Nej det här var repetition.
Jag: Men om du slagit sönder den, hur ska ni då göra till föreställningen?
Han: Jag gör ju en ny såklart. Eller två. Det är tvåföreställningar.
Jag: Och när är de då?
Han: Oj,det ärlångt kvar. Några månader.

Snacka om att jag var fetlurad som lät honom vara uppe igår kväll i paniken.

Nä, nu vill jag inte bo här mera. Jag håller verkligen på att frysa ihjäl.
Anton hade helt rätt i sin iakttagelse i morse.
Vi kan flytta någonstans där det är varmare, typ Kiruna.

Något måste vara fel när Kiruna framstår som en lämplig semesterort när man fryser hemma!

Efter en tidig morgon, 45 mil i buss, två timmars IKEA i Haparanda, tre timmar i Arena Polarica med hockey och sen 34 mil till i buss så anlände vi Kiruna snett efter midnatt. Alla hjärtans dag var med andra ord slut redan innan hotellnatten.

Vi fick ett kanonrum på City Hotell där jag, min man, lillsonen och hans kompis Noel bor. Storsonen sover med sina lagkamrater på ett annat ställe.
Vi har ätit frukost, slappat, sett lite skidskytte och gått en sväng på Kiruna marknad. Det var lite kul för ungarna att se Kiruna by night med den upplysta gruvan i kolmörkret. Det är ju faktiskt en bra geografilektion den här bussresan upp till jordens ände.

Dessutom hörde vi Sven Wollter på radion på väg upp (efter Melodifestivalen). Där handlade det om brott och straff och Kainsmärke så det blev en intressant lektion om det också i kolmörkret.

Nu ska vi kika på Kiruna och gruvan i dagsljus innan vi åker till Lombiahallen och ser nästa match. Det ska bli så himla kul att se en ny ishall, och förmodligen en av lite klass. Sen har vi 70 sköna mil hem i buss ikväll.

Igår pratade jag med en bekant om Alla hjärtans dag.

Jag: Hur ska du fira den då?
Han: Jag har bokat hotell med NN det blir romantiskt. Du då?
Jag: Jag har bokat hotell med min man, det blir också romantiskt.
Han: Jaså? Ska vi bo på samma ställe tro?
Jag: Jag skulle inte tro det. Såvida du inte också ska bo i Kiruna?
Han: Varför i hela friden ska du till Kiruna?
Jag: Jag ska dit med mina tre älsklingspojkar, alla pojkar i min familj. Det blir hockey.
Han: Romantiskt?? Det lät ju bra till en början. . .

Just nu förstår jag honom. Jag förstod det redan när klockan ringde nyss. Det kan inte låta klokt att man på sin lediga helg åker till Haparanda för att se hockey på lördag, för att sedan fortsätta 33 mil till upp till Kiruna på kvällen, sova på hotell och se hockey på söndag. Och sen åka 70 mil hem och vara tillbaka i Nordmaling vid 03-tiden på måndagmorgon.
Fast själv tror jag att vi får en alldeles underbar Alla hjärtans dag jag och mina pojkar.

Mina flickor njuter redan av att ha hela huset i egna händer och total kontroll över såväl kabelkanaler som fjärrkontroller. Inte en enda sekund hockey kommer de att tvingas se eller höra. Och storasyster kommer hem och håller ställningarna. Alla nöjda och glada.

Fredageftermiddag och jag dricker drink och hackar grekisk sallad medan maken gör Korma- nån sån där indisk matgrej som är beställd av 14-åringen, samtidigt som jag tar emot synpunkter på tidningarnas olika innehåll.
Det som en tycker är ”fylligt reportage av VF’ är vad andra anser vara ’hetsjakt och snaskande i andras olycka’.
Ibland är det skönt att ha ryggen fri och känna att man följt etikreglerna som vi faktiskt har i tidningsvärlden. Det tullas en del på dem mellan varven har jag sett. Om det sen innebär att folk inte får alla snaskiga detaljer är jag beredd att ta det.
Idag vet jag en människa som var glad över hur VK skrivit en nyhet i jämförelse med hur vår konkurrent behandlat den. Samma sak igår.
Då är jag stolt över att jobba på just VK.

Jag är ensam hemma . Igen!
Det här börjar nästan bli en vana. Isa spelar handbollsmatch, Julia är på Step-Up och resten är på Modo-Skellefteå.
Det var så gudomligt skönt att vara i ett helt tomt, tyst hus att jag inte ens satte på TV:n för att glutta på elitseriehockeyn.

Istället satte jag på onlinerapporteringen för att se om Linköping tänker vinna serien och göra mig rik och glad. Och så är det bra att se i vilket skick Skellefteå-klacken är i när de kommer hem.
Jag är inte helt säker på om skotträknaren i Swedbank arena är full eller bara allmänt givmild. Har Skellefteå verkligen bara skjutit TVÅ skott och Modo ARTON?
När man själv har barn som är målvakter sitter det där med skotträkningen i ryggmärgen på en ( man räknar hela tiden skott i matcherna själv) och jag kan utan tvekan säga att ganska ofta så undrar jag om de som för statistiken verkligen inte VET hur man räknar skott eller om de bara är ofokuserade?

Jag har faktiskt varit med om att en målvakt fått tre skott på sig i statistiken trots att han släppt in fyra mål. Det är ju ganska unikt med tanke på att mål räknas som skott på mål och det måste vara lite svårt att släppa in ett skott i mål om det liksom går utanför och inte räknas?

Så nu tror jag att jag måste dra igång TV:n i alla fall och börja räkna i Swedbank, för 18-2 låter onekligen som en utklassning. Är Modo på väg upp? Jag som sett fram emot att kunna samåka med alla modoiter till kvalseriematcherna i Swedbank!