No children no cry

Åh vad jag ibland blir less på livet. Hela eftermiddagen har Anton legat avslappnad i soffan förvissad om att rastamössan han skulle låna inför kvällens föreställning Rockens historia var fixad och klar. Fram till exakt 25 minuter innan deras samling, när han ringde för att dubbelkolla och fick veta att mössan var borta, utlånad av kompisens brorsa till någon i stan.
No children no cry, säger jag bara.

Vad göra?
Jag dök i tyglådorna bland fleece, muddväv och bomullstyg i vild panik. Färgkombinationen var inte mina plusfärger om man säger så.
Efter att ha kastat upp maskinen på bordet, klippt med en slö sax-jävel och sytt sicksack i en kilometertakt som skulle ha fått en motorcyklist att blekna sitter nu ( 2o minuter senare)något på hans huvud som på långt håll kan förväxlas med en rasta-mössa.

Jag gillar inte ens Bob Marley!