Växthusets fall

Japp, det är det minsta man kan säga om rivningsäventyret av mitt gamla växthus gjort av överblivna fönster en gång i tiden. Vi skulle rädda så många rutor vi kunde åt morsans granne, men en hel del glaskross fick vi plocka, eftersom träet var så murket att det liksom bara rasade kring oss mellan varven.

Nu ligger växthuset i en platt, eller i alla fall en halvmeter hög av bråte och väntar på att sorteras till återvinningen.

Jag måste säga att det var med viss njutning jag petade på växthuset och såg det rasa ihop som ett korthus efter att rutorna var borttagna. Det var faktiskt nästan lika roligt som att elda upp saker.
Behöver jag gå i terapi för de här tankarna tro?