Brännboll – en lek?

Det här med brännboll är ju ganska kul. Socialt och lättsamt sägs det. Hm.
Jag har lite svårt för det där "lättsamma". Inte så att man inte kan skratta och jamsa med. Men under luggen sitter hornen väl gömda. Jag kan helt enkelt inte hålla på med sånt utan att tävlingsdjävulen tar mig i sitt våld.
Igår tittade vi på storsonens matcher i Brännbollscupen. Han spelar inte i ett lag som njuter av solen och klär ut sig. Han spelar för att vinna, punkt slut. Och just nu är han hyfsat irriterad. Hans lag åkte ut i semifinalen i Brännbollscupen på en domarmiss. Laget som slog ut dem vann med några poäng, genom att bränna två spelare i sonens lag i slutet. Det var bara det att brännaren inte hade foten på plattan. Dessvärre såg inte domaren det, och dömde dem som brända. Sånt händer, domare är bara människor.
Men jag vet inte om det var något plåster på såren att brännaren efter matchen medgav att han mycket riktigt inte hade foten på plattan och att det var en felbedömning av domaren.
Den bedömningen tog laget till finalen som de dessutom vann.

Jag skulle ha blivit totalt jäkla bindgalen och förmodligen sagt både en och två saker jag hade fått ångra sen. Jag kan ta en schysst förlust, men jag har svårare för att bli "bortdömd". Sonen är som tur var lite lugnare än sin mamma, även om vinnarskallen är densamma.
Jag är glad att det inte var jag som spelade i sonens lag.
Nu kan jag istället sitta i kvällsolen och låtsas att "brännboll bara är en lek".