Fåglarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Om det är någon som undrar var alla fåglar från våtmarkerna tagit vägen efter Botniabanans framfart så kan jag meddela alla oroliga fältbiologer och ornitologer att de har flyttat till min gräsmatta.
I alla fall nattetid.

Jag höll på att bli tokig i natt av allt "skrikande" och kvittrande när jag sov med sovrumsfönstret öppet. Det lät som någon form av "Battle of the birds" men jag var för trött för att se vad de höll på med.
I morse kunde jag konstatera att de slagits vilt om pappersmåttband från IKEA, tomma mjölkförpackningar och andra "godsaker" i en av säckarna som ska till återvinningen.
Jag visste inte att de åt papper?

Nu väntar jag bara på att de ska börja attackera mig som i gamla skräckisen "Fåglarna"

Sjuk vård

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter fyra timmar på akuten utan något annat att göra än att lyssna på sjukhusgudstjänsten eller titta på TV-skärmen med landstingsinformation fick vi äntligen träffa en läkare. Anton var så desperat att han till och med hasade till hyllan med HTH:s köksbroschyr och började bläddra i den.
Vi fick en bra läkare. Det tog tio minuter. Röntgen tog ytterligare tio. Sen väntade vi 45 minuter på att få bilderna godkända innan vi fick gå ner till läkaren igen. Det tog fem minuter.
Det känns någonstans som att man borde kunna göra en del förändringar. Inte på akutpersonalen dock, som bara såg högarna med rosa lappar torna upp sig.
Men man kanske rent kunde få en sökare på sig så att man åtminstone kundes ropas upp från gräsmattan utanför? Eller en högtalare? En neonskylt med ens namn, som på bilbesiktningen? Fyra timmar i väntrummet gjorde en ju nästan tokig. Och då hade jag ändå inget litet gråtande barn och var fullt frisk själv.

Väl hemma var vi både utsvultna och utmattade. Man blir ju sjukt trött av att ingenting göra! Min ovilja att åka in akut späddes på rejält kan man säga. Nästa gång kommer jag att riskera att bli den där dåliga föräldern igen, som aldrig tror att barnen har brutit ben, nyckelben och fötter utan i det längsta hävdar att ’ det är bara en liten smäll, det går över om ett tag’. Värst var nog när Petter brutit nyckelbenet ( igen skall tilläggas!) och berättade för läkaren på akuten att mamma och pappa minsann hade försökt tvinga iväg honom på fotbollsträning för att de inte trodde att han hade ont. Det är sånt han kommer att ta upp i ’Sanningens ögonblick ’ på frågan om den lyckliga barndomen!

Å andra sidan behandlar jag mig själv likadant som jag behandlar man och barn så det råder väl i alla fall likhet inför sjuklagen kan man säga.

Natten har varit rätt lugn. Sonen ligger blickstilla med armen i ett läge. Alvedon gör underverk. Min gissning är att han står på brädan inom några dagar, så fort blodansamlingen vid armbåge och underarm ger med sig.

Och doktorns uppmaning om att använda mitellan sparsamt och istället sätta sig i soffan och vila med en kudde under armen mellan varven, träna med att knäppa med fingrarna för att håla dem i rörelse och ropa att mamma skulle komma med mer popcorn, den lyssnade jag inte på.

Grus i maskineriet

Av , , Bli först att kommentera 0

Min lillebror har inte mycket till övers för skejtare eller snowboardåkare på "haschpulkor" som han gillar att kalla det. Själv hade jag aldrig trott att jag skulle få ett barn som Anton, med bakåtvänd keps, hängande byxor, gigantiska tröjor och hiphop i mobilen. Men det är väl så att man slappnar av i sin fostran när minstingen kommer !
Nu är det mycket skateboardåkning och igår var han och kompisen A ute och åkte hela dagen och kvällen. Ja, fram till att Anton tydligen hade fått in något grus i maskineriet bokstavligt talat, vilket orsakade ett tvärstopp på rampen och en rejäl krasch.

Kvällen tillbringade han med lindad arm och mitella av nylonstrumpa. Man tager vad man haver liksom. Natten har varit smärtsam.
Det verkar inte ge med sig och han har risigt med rörlighet i armen ( ja om man inte tycker det är okej att han skriker som en stucken gris när man vrider lite på den)
Så nu har jag ringt syster (ja min alltså) på ambulansen och konsulterat henne.
Jag gillar inte att använda sjukvården och särskilt då akuten "i onödan" , men just nu verkar det som om vi får krypa till korset och köra in och tillbringa en solig söndag på röntgen.

Förstå om ens barn kunde hålla sig till mer rejäla sporter som hockey.

Flygpost

Av , , Bli först att kommentera 0

Anton har beställt ett paket från Junkyard. Det är ett av de där skateföretagen som plötsligt har gjort entré i min dator. Nu har han varit in på www.posten .se ungefär hundra gånger om dagen för att se hur långt hans paket har kommit. Det sorterades i Göteborg i tisdags kväll. Det sorterades i Ånge på onsdag morgon 06.59. Men där var det stopp. Otaliga besök på Postens hemsida har inte gett något resultat. Så jag började tro att någon postsorterare i Ånge var sugen på hans Junkyardtröjor. En omvänd Karl Bertil Jonsson som efter en titt i taxeringskalendern bestämt sig för att skona de rika och istället åderlåta oss fattiglappar som beställer på postorder från ett företag med det tvivelaktiga namnet Junkyard.

Jag kollade ungefär nyss. Paketet fortfarande bara sorterat i Ånge. Sen gick jag ner till tvättstugan och plötsligt pep min telefon. Paket har nått leveransadressen. I samma veva kom Anton vrålande om att hans paket hade kommit ( han hade hunnit vara in en gång till och kolla postleveransen eftersom det var fem minuter sen jag gjorde det senast)

Jag undrar om posten flyger rakt från Ånge och hit? Jag trodde den tog någon omväg via Umeå eller något.

Kunskapstörst

Av , , 1 kommentar 0

Min 13-åring håller på att äta frukost.
Anton: Mamma kan vi inte ha på The Voice i bakgrunden medan vi äter frukost?
Jag: Du menar morgonprogrammet TV, på kanal 5?
Anton: Ja! Det är skitbra, N brukar se det.
Jag: ( som blippat förbi ibland) Vad är det som är bra med det?
Anton: Man lär sig asmycket där.
Jag: Som vadå?
Anton: ( lite tveksam) Ja..en massa kändisskvaller.
Jag: Jaha?
Anton: Jag fick till exempel veta av N att Rihanna har tagit nakenbilder på sin rumpa och att Svennebanan kommer att bli sommarplågan.

Just den informationen jag behövde såhär till frukost en torsdag morgon. Eller inte.

Aschberg och jag

Av , , 2 kommentarer 0

Igår gick jag barfota i solvarm sand och vadade i mindre varmt vatten. Robert Aschberg hade funderingar på att bada utan våtdräkt efter surfingen. Hade han utmanat mig hade jag klivit i, jag lovar. Jag stod ju redan en bit ut i vattnet så jag hade bara hivat av mig tröjan.

För övrigt är jag som vanligt fascinerad över hur olika vissa människor agerar utanför kameran och sedan framför densamma. Medan andra är mer som man tänker sig hela tiden.
Jag konstaterar i alla fall att Robert Aschberg är en hyvens kille som kan bjuda på sig själv med en sorts naturlig lätthet.

När jag gick där i den där varma sanden så insåg jag i alla fall plötsligt hur skönt det ska bli med sommar. Jag har inte riktigt hunnit tänka ända dit förrän nu.
Det gick lättare med fötterna i varm sand, än när jag kom hem och såg mina slokande oplanterade penséer som skulle ha ersatt julbelysningen i det fejkade evigt gröna granriset i mina blomlådor för någon vecka sedan.
Här varar julen uppenbarligen inte till påska, utan snarare till midsommar. I bästa fall. Sen vänder det ju liksom och är kortare tid TILL jul än FRÅN. Och då är det ju som ingen idé att plocka bort julgrejerna väl?

Tre sekunder

Av , , 3 kommentarer 0

Jag har just konstaterat att jag behöver fler timmar på dygnet än någonsin. Eftersom det låter som ett orimligt krav, kan jag tänka mig att jämka lite och utöka varje timme med några minuter. Eller varje minut med en sådär tre sekunder?

Jag har redan fått förslaget att sova lite mindre för att hinna det jag vill, men den gubben går jag inte på igen. Det fanns tider när jag snittade fyra timmar per natt och även om jag på den tiden tyckte det var tillräckligt, så har jag med stigande ålder och visdom insett att det nog är en av de mer korkade idéer jag haft.

Nä, jag tror mer på tre-sekundaren.
Och vad är tre sekunder egentligen? Jag funderade över det i tre sekunder och kom fram till följande.
Tre sekunder är oerhört mycket tid
? Om tandläkaren ska borra
? Om man ska försvara en ledning i slutet av en hockeymatch
? Om man är mitt i ett värkarbete och räknar sekunder
? Om man ska springa och hinna till en flygincheckning

Tre sekunder är väldigt lite tid
? om man ska kvittera i slutet av en match
? om man ser en bra film
? om man sitter i telefon
? om man trycker på snooze

Det kan väl inte vara så mycket begärt med tre sekunder extra i minuten?

Dra loss, dra av

Av , , 2 kommentarer 0

Jag var på Fahlgrens och handlade födelsedagspresent åt min man i förrgår. Jag frågade den alltid lika diplomatiska och serviceinriktade ägaren om han trodde min man skulle bli glad åt en ansenlig massa doftljus. Han såg lite tveksam ut, men svarade artigt att det trodde han nog.
’Själv är jag rätt säker på att han skulle bli galen’ sa jag och håvade upp min present på disken.
En bogserlina. Rejält manligt. Och framför allt nödvändigt eftersom han blev komplett galen på mig när jag drog av vår bogserlina i vintras.

Till saken hör att min man hade kört fast i snömodden på vår gård. Vi parkerar vår andrabil på gräsmattan bredvid själva infarten och där är det inte alltid så välskottat. Inte där heller, kanske jag ska tillägga.

Well, denna dag hade han i alla fall lyckats köra fast guldvolvon och kom in för att be mig dra loss honom. Bilen satt som berget och startsträckan var enormt kort innan jag skulle krascha in i garageväggen, så jag tänjde en del på gränsen för kunna rycka loss honom.
Ploff så gick linan av och min man störtade ur bilen och började skälla som en bannhund.
’Du kan ju för fasen inte köra sådär om du ska dra loss någon, det fattar du väl att linan går av’ tjöt han.
’Är du helt oduglig???’ fortsatte han.

Där tog mitt tålamod slut. Visserligen stod han lite hotfullt med bogserkroken i handen, men jag hade ett järnspett vid sidan av mig.
’Är det du eller jag som har kört fast’ vrålade jag.
’Är det du eller jag som behöver hjälp?’ fortsatte jag.
’Är du i position att stå och ha synpunkter i den där tonen? I så fall kan du lösa problemet själv’ avslutade jag ilsket och smällde igen bildörren.

Nä, det var han ju inte. Han muttrade ett knappt hörbart ’förlåt’ som jag är helt säker på att han inte menade och sen knöt han ihop linan och jag drog loss honom.
’Du gav ju inte direkt krypkörningen ett ansikte’ sa han surt när han var loss och kastade in den trasiga bogserlinan i bilen.

Nu har jag sonat mitt krypkörningsbrott. Han fick sin bogserlina. Själv funderar jag skarpt på att skaffa en rejäl kätting.

Hipp hurra

Av , , 3 kommentarer 0

Min man fyller år idag. 46 år. Han är ikapp mig nu med andra ord.
Det intressanta i vår familj är att man aldrig riktigt vet hur många och vilka som kommer att dyka upp på sängkanten på födelsedagsmorgonen. Ofta är det något eget barn minus och några andras barn plus. Vi har en hel del översovare här. Så även idag när en "utbys" åttondeklassare dök upp i dubbelsängen i morse.

Detsamma gäller morsdag och farsdag. Det är många som firat min man med fika på säng på farsdag genom åren. Jag undrar hur många av dem som är hans ungar??

Just det där att vi har "flexibel familj", innebär att man faktiskt tänker till kvällen innan sin födelsedag så att man åtminstone är anständigt klädd. Det vill säga klädd över huvudtaget. I någonting mer än täcke. Jag har en vag känsla av att mina barn definitivt inte skulle gilla att deras mamma ligger naken i sängen när deras klasskamrater gör entré i mitt sovrum.
Så därför var min man uppklädd i morse. I sina snyggaste boxers.

Det tar aldrig slut

Av , , 1 kommentar 0

Flaggan utanför kommunhuset vajade på halv stång igår, efter den tragiska trafikolyckan där ännu en rätt så ung människa med anknytning till Nordmaling gick bort. Ett glatt ansikte som många känner igen eftersom hon jobbade i flera av kommunens lokaler där både mina barn, jag och min man vistas och jobbar.
"När tar det slut, det bara händer och händer hela tiden nu" funderade ett av barnen i morse.

Jag kan bara hålla med. Det har varit många unga som gått ur tiden det här senaste året i Nordmaling. Och jag tror att vi är många som tänker på både dem och deras anhöriga varje dag.

På väg från Göteborg i påskas stannade vi till i Stockholm hos min kompis. Vi satt och slötittade på en film om en liten kille den kvällen. I samma lägenhet, i samma soffa som vi satt när telefonsamtalet om Tobbes skoterolycka kom.
Tankarna återkom dit flera gånger under kvällen. Och jag visste att min 15-åring självklart tänkte samma sak.
Min 15-åring grät hela vägen hem och vi pratade länge, länge på kvällen. Om saknad. Om det där med att gå vidare. När begravningen är över och man ska leva som vanligt igen, fast allt är helt annorlunda. Min 15-åring går till skolan varje dag, hon tränar, umgås, skrattar, har kul, precis som man har när man är 15 år.
Men varje, varje dag tänker hon på Tobbe. Ofta på kvällarna när allt liksom stannar av.
Vad gör han nu? Var är han? Vad upplever han? Hur finns han?

Alla vet att livet går vidare. Bit för bit. Men saker blir sig aldrig riktigt lika igen.
Igår förändrades livet fullständigt för många. Precis som det kommer att göra idag.
Det tar nog faktiskt aldrig slut. Det bara flyttar sig.