Elvis has now left the building. Eller sonen har definitivt flyttat ut. Hela helgen har gått åt till borrande, skruvande och trixande. En akutvända till IKEA hann vi också med.
För mig är det som att lägga ännu en sak till handlingarna.
Ännu en unge flygfärdig.
Uppdraget slutfört.
Det jag inte hade kalkylerat med var lillebrors oerhörda sorg över att hans storebror nu inte bor hemma längre. Anton har varit förtvivlad. För vem skulle han nu spela tennis och fotboll med? Vem ska nu möta honom i allehanda Xbox-spel.
Igår hade vi ett långt prat där han konstaterade att Julia heller aldrig är hemma numera.
”Hon är typ hos kompisar varenda kväll. Varför vill hon inte vara med familjen??”
Min man förklarade att så är det och så ska det vara, vilket fick sonen att bli ännu mer förtvivlad och dramatisk.
”Vad är det som händer med vår familj? Det känns som att den håller på att gå i bitar” snyftade han.
Faktum är att han har ju rätt. Vi är en familj i upplösning. En sjupersoners familj som nu plötsligt är fem till vardags och kanske inom några år bara tre?
Jag har bara inte tänkt på det så, storasyster som jag är. Själv flyttade jag ju hemifrån först och lämnade mina syskon kvar. Hamnar alla ”yngsta barnet” i någon sorts livskris när huset börjar tömmas på syskon?
Som kronan på verket kom minstingen i morse hem från skolan med ont i magen och har legat pall sedan dess..
Jag vet inte om det är ren och skär sorg. Sorg över att ingenting kommer att vara som det varit. Oförmögen att just nu se att även det nya familjelivet kommer att bli så bra, så bra.
Senaste kommentarerna