Det är inte nog med att man ska brottas med sig själv varje morgon. Man ska dessutom gå i klinch med lillsonen som är konstant trött, bedrövad och belamrad med smärtor av alla möjliga slag från huvudvärk till spetälska.
Och det värsta är att man kan inte göra en adekvat bedömning av hans hälsotillstånd förrän han varit uppe en halvtimme, fått i sig frukost och pratat om något roligt, innan man ser varthän det barkar. Han tillhör nämligen sorten som kan få precis hela världen att gå under när han är trött. Dessutom är det ju den tiden på året när man snorar lite själv och halsen ömmar och var går egentligen gränsen för sjuka barn och vuxna?

Det är något som ligger i luften. En sorts allmän trötthet. En sorts oro. Jag vet inte om det är hösten? Man är less och slut innan saker ens har dragit igång. Ungarna är trötta och småhängiga. Är det bara jag eller är det såhär överallt, funderade jag häromdagen.

Efter en hetsig diskussion om vilka som vann brännbollen och huruvida tjejer kastar sämre än killar så äter vi i alla fall surströmming och alla är glada ni sams!

Den årliga syskonbrännbollen som inleder surströmmingshippan är ingen lek om ni trodde det!Det är vid dessa tillfällen vi ser att vi har förökat oss något kopiöst!För småttingkusinerna är det här en av årets höjdpunkter.inga ledband avslitna och inga hjärnskakningar än….däremot brände vi just ut brorsans lag och storkusinerna protesterar mot att vi har småkusinerna som hinder överallt!

Vi har som bekant ena bilen på verkstaden. Den andra hade sonen tagit till Sunnansjö och nu tyckte min man att han kunde pallra sig hem tidigt för att det skulle hinna handlas öl på systemet innan stängning. Vi ska nämligen på surströmingsskiva ikväll. Jag förstod liksom inte problemet. Vi har ju inte sju mil till bolaget och det finns ju faktiskt cyklar. Men min man var fullt tydligt inte sugen på cykelhandling.

Klockorna har stannat. Ja eller i alla fall den ena av våra köksklockor. Den som jag alltid tittar på. Det intressanta är att varje gång jag tittar på den nu på morgonen, och ser att den står på halv nio, blir jag jätteglad. Plötsligt känns det som att jag har tid att göra en massa annat än det jag måste.

Könsbyten har varit på tapeten under VM. Eller snarare kanske könstillhörighetsdiskussionen. Är den manhaftiga kvinnliga löperskan verkligen kvinna?

Tantismen har kopplat sitt grepp rejält om mig. Jag bryr mig inte ens om att klippa mina nageltrångstår själv längre. Eller ska jag vara helt ärlig är inte ens betrodd…jag har en lite vådlig klippstil som gör saker värre liksom.Därför ringer jag i panik till Maria så snart det börjar kännas i min tå.Då får nämligen hon göra vådliga klippningar med sin specialsax och så kan jag skylla ifrån mig när varet börjar bubbla upp runt dessa förbannade tår som jag snart kommer att kräva en amputation av!

Nackdelen med dubbelarrangemang hade jag förbisett  när jag radade jupp fördelarna med att ha ungarna på samma utflyktsdag. Visserligen kunde min man göra en stor kycklingsallad som delades i två byttor. igår. Men jag hade inte för ett ögonblick funderat på om vi kunde behöva två utflyktsryggsäckar ( ja ryggsäck är ett måste när man ska gå längs en vandringsled en lång bit)
Det blev jag varse för tio minuter sedan när jag vinglade omkring i trötthetens tjocka dimma och trodde jag hade läget under kontroll. Och när man är trött tenderar små problem att te sig gigantiska.

Well, vi fick vända upp och ner på storebrors ryggsäck och nu är alla nöjda och glada.
Dessutom hade den effektiva sidan av mig pantat samtliga halvlitersflaskor i plast häromdagen. Väldigt dumt insåg jag i morse när jag stod och hällde över saft till burkar för att kunna använda flaskorna.

Jag förstår fortfarande inte hur det kan hänga regntunga skyar över mitt hus, när soluppgången var så fin för tre timmar sen.  Nu ska jag återgå till sängen och sova en timme till så kanske jag är lite klarare i knoppen inför nästa jobb halv tio.

Jag hade just somnat när min mobil ringde. Jag insåg i töcknet att det var mitt i natten och hann notera att klockan var strax efter halv två. Och jag hann fundera vad som kunde ha hänt den tiondel det tog att greppa mobilen.