Vämjeligt

Det enda som är roligt med att riva tapeter är att man hittar en massa gamla vämjeliga tapeter under. Eller så hittar man sådant som plötsligt är modernt igen.
Dock känns det som att det tar ett tag innan våra gamla toatapeter är inne igen.
Den blå-lila blomsterängen med sekelskiftesdamer, klatschigt accentuerat med syrenlila lister och inredningsdetaljer var säkert väldigt fint på tidigt nittiotal.
Sista åren har jag helst velat kräkas på dem.

Nu har jag i alla fall börjat dokumentera en del av våra gamla avskyvärda tapeter. Sådär som en påminnelse om jag någon gång får för mig att sätta upp något liknande.

Julia och hennes bästis Tinika grät dock en symbolisk tår när deras favorit-tapet nu försvann. De hade tillbringat sina barnaår med att fantisera att de var flickorna på ängen tydligen.
Eftersom min man nu har målat väggarna vita föreslår jag att de istället kan tänka att framtiden ser ljus ut. Eller nåt.

Ljuva nittiotal ! Fllickorna har fått se ljuset i tunneln och är numera vitmålade.