Miljonärskan

Idag blev jag miljonär. Flera gånger om. Fem. Jag har enligt Länsförsäkringars senaste undersökning investerat mer än fem miljoner kronor i mina barn. Då måste de väl vara värda det också? Vilken jädra tur att man inte betalat barnskatt.

 

Fattar ni, en miljon kronor per barn tills de är 18 år. Då är man ju ändå skyldig att hålla dem vid liv några år till, åtminstone tills de slutat gymnasiet. Och sen funderar makthavarna på varför folk inte vill skaffa fler barn. Vem har råd? undrar jag.

 

Dessvärre är jag inte säker på att det stoppar vid fem miljoner heller. För oss som har aktiva barn rinner det nog iväg ganska många tusenlappar till olika ideella föreningar. Föreningar som vi jobbar ihop pengar i och där många av föräldrarna är ledare som jobbar gratis.

 

Tonåringarna är dyrare än förr visar undersökningen. Jotack, det har jag märkt. Fem miljoner kronor, det är mycket pengar. Fatta vad man skulle kunna göra med dem nu. Man skulle ha haft pensionen tryggad och kunnat lägga sig på latsidan nu.

 

Men vet ni, jag känner mig rikare än så. Vissa saker kan inte mätas i pengar helt enkelt. När jag ser familjens julkort från 1997 inser jag att jag har en verklig skatt i mina barn. Mycket mer än de där ynka fem miljoner kronorna.