Snötankar
Jag är knappast ensam om att ha skottat snö i timmar idag. Anton och jag gjorde en attack för att få ut bilen när han skulle till ishallen. Kompakt drevsnö. Den såg lätt ut, men skenet bedrog. Det stod bilar lite varstans på gatorna, fast i djupsnön. Alltså vågade jag inte chansa med risk att köra fast på gatan. Jag skottade en bilgång från gararageutfarten ut till korsningen och den större vägen som var plogad. Jag var långt ifrån säker på att ta mig ut från parkeringen på Norrskenshallen när jag släppt av gossarna.
När jag skulle köra in på gården hemma, via min lilla skottade ränna på gatan, hade plogbilen varit ute. Plogkanten gick upp till höften på mig. Jag höll knappt på att ta mig över för att hämta snösläden och ytterligare en timmes skottning.
När jag höll på som bäst ( eller värst, välj själva) kom jag att tänka på min mamma. Som ensamstående fembarnsmamma måste hon ha gråtit blod när det blev sånt här väder. Denna långa garageinfart att handskotta när hon kom från jobbet och hade middag, läxläsning, tvätt och disk att ta hand om.
Jag kom också att tänka på en av våra grannar som hade snöslunga på den tiden. Det här var en vinter när det kom förbannat mycket snö och jag svor högljutt över snöfallet när han passerade på gatan utanför.
”Du kan vara glad att du har så lång infart” sa han.
”Varför det?” undrade jag.
”Jag som har så kort infart har så lite plats på sidorna att lägga all snö på när snöslungan kastar upp den” svarade han.
Jag funderade på om han var riktigt klok. Sen insåg jag att alla har sina egna problem att tänka på.
Senaste kommentarerna