Solen skiner alltid 24 februari

Förutom att det inte är lika kallt är vädret precis detsamma som den här dagen för 16 år sedan.

Jag var höggravid med Isa och hade tre ungar inne i huset.

Precis den här tiden stod jag på garageinfarten och väntade på att mamma skulle släppa av mormor här innan hon åkte till jobbet. De pratade säkert och skrattade i bilen på väg hit. Morfar låg på sjukhus med brutet ben. Solen sken. Men inte i mig.
 

För några minuter tidigare hade hans läkare ringt hem till oss, eftersom hon inte fick tag i morsan som ju satt i bilen lyckligt ovetande om vad som just hade hänt.

Läkaren ville inte berätta vad som hänt. Jag var inte tillräckligt nära anhörig som barnbarn, trots att morfar lämnat mitt telefonnummer. Så jag skulle bara be min mamma ringa upp omgående.
 

Men man är ju ingen idiot. Självklart förstod jag att något var allvarligt. Jag visste bara inte hur allvarligt.

När bilen svängde in på gården sprang jag runt till förardörren och tog morsan snabbt åt sidan. Sa kortfattat vad som hänt och skickade in henne till telefonen. Sen hjälpte jag mormor ur bilen och började försiktigt förbereda henne på att något inte var som det skulle med morfar.

Att läkaren hade ringt och att han nog inte var så pigg. Jag glömmer aldrig mormors ord den morgonen.

”Bara han inte fått lunginflammation”. Det var det värsta som kunde hända i hennes värld.

Det hade han inte. Han var redan död. Tre timmar tidigare hade hans liv slutat med en hjärtinfarkt, i en sjuksäng på NUS.

 

Tyvärr fick inte min mamma veta det heller. Läkaren bad henne komma in och sa bara att det ”inte var så bra”. Morsan körde som en galning in till stan för att hinna se honom i livet. Mormor oroade sig för lunginflammationen. Jag ringde runt till mina man och alla mina syskon och försökte hålla en neutral min hemma med barnen.

 

När morsan och mormor kom in i sjukhuskorridoren möts de av en ur personalen som frågar om de vill se honom innan de pratar med läkaren. Och där står de två närmast anhöriga i fullständig chock. Det är för sent. Och det har varit för sent hela tiden.

Mormor vägrade först gå in. Hon satte sig i en stol i korridoren, tillintetgjord efter beskedet om att morfar som hon levt med i 60 år nu inte fanns längre.

 

Den 24 februari skiner alltid solen. Precis som den där morgonen för 16 år sen. En strålande kall vinterdag som för alltid förändrade livet för många av oss.