Mosad

I lördags när jag satt med min variga tå i högläge ringde en bekant.

”Ska du ha några äpplen? Jag har massor men de måste nog plockas nu”.

Så vad gör man?

Jag beordrade min man att åka och plocka äpplen.

”Vänta nu, har inte vi kvar sen i fjol?”  undrade han.

”Jo, men mamma har slut. Och hon vill ha alla äpplen hon får” svarade jag.

 

Fiffigt nog ringde en väninna utan bil och undrade om jag kunde hämta hennes son som var strandsatt i Rundvik efter sin ungdomsdomarinsats. Hennes man jagade älg.

Jag gillar när logistik funkar så jag körde min man till äppelplockning i Lögdeå och sen vidare till Rundvik, tillbaka till Nordmaling med domaren och så till Lögdeå för att övervaka äppelplockningen.

 

När jag kom dit satt min man på altan och löste korsord. Han var klar. Men jag hade noterat att det låg en massa äpplen kvar och eftersom min mamma ville ha allt hon fick, så skickade jag ut honom under trädet igen.

”De är två pensionärer, hur mycket äppelmos kan de äta????” undrade han medan han fortsatte sitt plockande.

”Massor. För att inte tala om alla barn, barnbarn, barnbarnsbarn, släktingar och vänner.”

”Det kan ju inte vara meningen att hon ska förse hela världen med äppelmos”

” Plocka på” svarade jag.

 

Så i måndags kom mamma ner för att vi skulle hjälpas åt med mosandet. Det blev en sådär 50 kilo äppelmos. Mamma var nöjd och glad, men slut, när hon åkte hem vid åtta-tiden efter en hel dags mosande. Bara att stå rakt upp och ner en hel dag tar på.

Vi åkte på ett hastigt 85-årskalas och när jag kom hem igen fortsatte jag mos-kokandet.

 

När jag vaknade på tisdag kunde jag knappt ta mig ur sängen. Bara åsynen av äppelmosburkarna i köket fick mig att tänka att jag aldrig mer ska koka mos.

Men nästa år är vi igång igen, tro mig. För det är ändå något speciellt med den där äppeldoften i hela huset och det är en bra känsla att ha hamstrat upp för hela året.

Och är det någon som behöver en burk hemkokt äppelmos så delar jag gärna med mig.