Gäst i verkligheten

Jag insåg redan när vi planerade att det skulle bli lite jäktigt, eftersom jag skulle iväg på torsdag och fira en kompis som fyllt 50. Dessutom är det ju inte bara att knäppa med fingrarna och ordna en 70-årsmiddag för 25 personer med kort varsel. Särskilt inte som det var jag som skulle köra tur och retur till Vilhelmina och hämta honom.

 

Så efter en tvåtimmarsnatt onsdag till torsdag körde det ihop sig ytterligare då min syster ringde från Umeå och inte fick igång sin bil, med vilken hon skulle köra 50-årsfirarna till Övik. Och inte skulle hon hinna handla till firandet och fixa en del annat som hon hade lovat.

Och vem ska då göra det om inte storasyster?

Som kronan på verket hade en av deltagarna som också skulle köra till Övik, men måste vara där före oss, blivit av med sin bil, så guldvolvon var redan bokad för hans räkning.

Efter ett mindre psykbryt när syster ringde, så fick jag styra om det jag kunde med adrenalinnivåer högre än högst. Det var ren tur att brorsan hade skiftat om däck på min bil på onsdagkväll, eftersom min bil nu skulle vara i Övik ända fram till Vilhelminaresan. Det var inte ultimat att lämna maken hemma ett par dagar utan bil heller, särskilt inte när man ska ha gäster och måste handla mat och sånt nödvändigt.

 

Halv tolv på torsdag klev vi i alla fall in på Rehab på sjukhemmet för att kidnappa 50-åringen, som lurats längst bort i korridoren för att vi skulle kunna smita in på en toa och trycka på larmknappen. Vi hörde hennes steg hela vägen i korridoren och hennes min när hon ryckte upp dörren och vi började sjunga, ja den var helt obetalbar.

När hon hämtat sig från chocken åkte vi iväg mot flyget, där hon fick köra halkbana, innan vi tog in på hotell i Övik och väntade in övriga.

En helkväll på relaxen, middag och vin i baddräkt , surr och ostbricka på hotellet och en lite småkort, orolig natt senare så åt vi hotellfrukost och tog iväg 50-åringen på ansiktsbehandling. Sen körde jag raka spåret till Nordmaling och kastade av alla och satte fart mot Vilhelmina 12.30.

 

Det var strålande sol och torr vägbana så det gick som smort kände jag. Ja ända till Bjurholm vill säga. För strax därefter började vinterväglaget och snön började vräka ner. Jag satt som på nålar hela vägen, eftersom vi skulle vara tillbaka i Nordmaling kl 18.00 för födelsedagsmiddag på Levar hotell. Det var halt, spårigt, smömoddigt och bilkö hela vägen till Åsele. Sen var det åtminstone ingen bilkö, men fortare än 90 gick inte att köra, för det släppte direkt. Lagom framme kom första plogbilen.

Det blev en smash-and-grab i Vilhelmina där jag bara sprang upp till pappa och lyfte ner hans väska i bilen, spände fast honom och så iväg tillbaka samma väg.

Nu var det ännu mer snö och ännu längre bilköer. Hela vägen mellan Vilhelmina och Åsele var det omöjligt att köra om. Och värre blev det i jämhöjd med Fredrika där det låg bilar lite här och var i diket. Bilkön höll 60 km i timmen. Inte förrän jag svängde av i Bjurholm gick det att stå på lite.

 

Vi blev 20 minuter sena, men det var jag fullständigt nöjd med. Efter middagen åkte vi hem till oss och snabbdukade i ordning för tårtkalas. Det blev en sen natt igen och när jag landade på kudden vid 3-snåret ställde jag klockan för att komma upp vid 8 för att hålla en morgonpigg pappa sällskap vid frukost. Den morgonpigga pappan var dock så slut efter partyt att han inte klev upp förrän 11!

Jag och mekanikerbrorsan tog med pappa ut på sightseeing och lämnade så småningom av honom hos yngste bror för V75-sändningen. Under tiden klippte jag klart släktträdet som jag äntligen fått in alla bilder till. Jag hotade syrran kvällen innan att jag skulle hänga döskallar på hennes gren av trädet om hon inte levererade bilderna nästa morgon. Sen överlämnade vi trädet hos mekanikerbrorsan som bjöd pappa på middag innan han körde hem honom till Vilhelmina igen.

 

Själv åkte jag hem lagom till Julias kompismiddag med fem kvittrande 19-åringar i kök och vardagsrum och jag fick inte direkt någon energi av att se Leksand få storspö av jäkla Växjö.

Jag kan inte säga att jag var jätteledsen när vi på lördagkväll fick ett sms om att Antons bortamatch på söndag var inställd. Det blev en mycket lat morgon med frukost vi 13-tiden och sen  hann jag sy om en jacka åt storsonen och laga lite kläder istället.

Kom isäng sent igen efter en filmkväll med Isa som skulle sova hemma till i morse och åka direkt till Midgårdsskolan och som den ansvarstagande mamma jag är ställde jag klockan på 06.00 och gick upp och kokade gröt och dukade frukost åt henne.

Det är tacksamt att skämma bort henne nu när hon inte bor hemma.

 

Resten av dagen ska jag ägna åt att försöka få ner axlarna i normalläge och andas djupt. Det irriterande med att ha jobbat bort flera grader av sitt adrenalinmissbruk är att baksmällan blir värre än någonsin när man drar upp nivåerna för högt. Det får helt enkelt inte hända för ofta, för jag är tokslut idag.

Men både 50-årsfirandet och 70-årskalaset var lyckat och det är värt all möda i världen just nu. Innan helgen är jag nog alert igen!