Bläckfisken och mitt platta fall
Jag vaknade av att jag föll ur sängen i natt. Jag hann precis ta emot mig med ena armbågen mot sängbordet och knät i golvet innan katastrofen var ett maximerat faktum. När jag försökte kravla mig upp igen var där fullt i min säng.
Alla föräldrar vet väl hur det är att ha ungar som nattvandrar och hur trångt det kan bli i ens säng då? Men när barnen vuxit upp räknar man liksom med att man ska få ha sin egen säng i fred.
Fullt var det, som sagt var. Inte av barn men av min äkta man som tydligen tyckte att det var helt okej att disponera 150 cm säng själv, medan jag fått tilldelat 30 cm. Försök själva att flytta på en djupt sovande två meter lång man. Jag fick hacka till honom med min ömma armbåge och väcka honom för att få honom att flytta sig.
”Vad är du så sur för” muttrade han.
Jag var färdig att explodera.
Jag är inte riktigt den där ”kramgoa” typen som vill ha armar och ben runt kroppen som om man satt fast i en bläckfisk. Jag får närmast panik. Min man fungerar helt motsatt.
Han BLIR Bläckfisken när han somnar och ska ligga väldigt nära.
Han flyttar närmare, jag flyttar utåt, han flyttar lite närmare, jag flyttar ännu mer utåt.
Oftast räcker det med att man petar till honom lite hårt med fingret när han överskrider gränsen. I natt måste jag ha sovit extra hårt eftersom jag inte märkte att han tjuvat till sig en meter förrän det var för sent!
Nu funderar jag på om jag i julklapp ska sy en jättestor vetedocka att lägga i mitten, så har han något som stoppar upp, som han kan slingra armar och ben runt, samtidigt som jag håller mig kvar i sängen.
Senaste kommentarerna