Jag har följt debatten om skolmat på vk.se. Man tror ju lätt att saker är som när man själv gick, men så är det ju inte. När jag minns tillbaka känns det som att jag pratar om 1800-talet.
Det där med mattanter som la upp portioner åt en var inte alltid så kul.
Jag var extremt liten (vilket man inte kan tro nu!) när jag gick i skolan. Jag vägde 14 kilo när jag började första klass och tyckte att något av det värsta som fanns var just att äta.
Vi hade en matlista i klassrummet där fröken varje dag prickade av vilka som hade ätit upp skollunchen. När man hade ätit upp två veckor i rad fick man en guldstjärna.
Jag fick aldrig någon under hela min skoltid. Jag minns fortfarande den där jobbiga stunden efter maten när fröken ropade upp alla och man fick svara ja eller nej på om man ätit upp.
Hela matsituationen var en enda stor ångeststund för mig.
Jag vet att min bekymrade mamma tog upp det här på dåtidens kvartssamtal och fröken tyckte att jag skulle säga till tanten som öste upp maten att jag bara ville ha lite.
Jag var dessutom ganska blyg, så bara att be om mindre mat var ett oerhört steg för mig.
Följande dag stod jag som vanligt i matkön och när det var min tur sa jag försiktigt till tanten att jag ville ha jättelite.
”Va?!?!” sa tanten.
”Jag vill ha jättelite” sa jag lite högre.
” Jättelite? En jätte han är stor som ett hus han” sa tanten och skrattade rått medan hon öste upp dubbel portion.
Snacka om att gå stukad därifrån. Jag satt med tårarna droppande i levergrytan hela lunchen.
Förhoppningsvis har det hänt en del sedan dess.
Det finns fortfarande saker jag aldrig skulle servera hemma, efter hemska minnen från skoltiden. Levergryta är en rätt, fiskbullar en annan.
Men, jag har också i minnet att vi fick en del fantastiskt goda maträtter.
Däremot fick vi aldrig bruna bönor, vilket var min älsklingsrätt. Motiveringen var att barn inte äter sånt. Jag måste ha varit en udda fågel redan då. Och bönor älskar jag fortfarande i alla former.
Senaste kommentarerna