När döden skiljer oss åt

Jag såg på nyheterna att man i Stockholm vill börja sända begravningar via internet. När mormor begravdes  för två år sedan gjorde vi precis det. Vi kopplade upp min dator med webkamera i Missionskyrkan i Vännäs för att min brorsdotter som då befann sig i Australien skulle kunna ”vara med” under begravningsgudstjänsten.

De som ändå vill och kan gå på begravningen kommer att göra det ändå. Jag har svårt att tro att det blir ett hinder, jag ser faktiskt nästan bara möjligheter. 
Det enda jag kan tänka mig kan bli lite knepigt är om den avlidne har relationer  som borde vara välkomna, men som inte känner sig välkomna av släkten på en begravning. Ett oäkta barn, en älskare, barn från en tidigare relation, en ungdomskärlek, en nära vän som aldrig blivit accepterad,  ja typ sånt. Ska de  kunna begära, via begravningsbyrån, att få se sändningen?
Jag är ju av den åsikten att man måste tillvarata den avlidnes intressen i alla lägen, inte sin egna som anhörig. Men efter mina år med att göra dödsannonser vet jag att det är långt ifrån alla som tänker så. Jag har sett så många anhörig-bråk på andra sidan skrivbordet på kontoret. Sorg gör en kanske inte alltid tillräknelig.
Där är vita arkivet bra om man inte hunnit prata med sina anhöriga. Själv tänker jag inte kräva att folk reser land och rike runt för att övervara min begravning. De som vill kommer, de som vill delta via internet får göra det om det finns möjlighet.